"Befallen mig beträffand mina händers verk." Jes 45: 11, eng övers.

I DENNA befallande ton talade vår Herre, då Han sade: "Fader, jag vill." Josua brukade den också vid det där enastående segertillfället, då han lyfte sitt svärd mot den sjunkande solen och ropade: "Du sol, stå stilla." Sammalunda gjord även Elia, när han tillslöt himmelen för tre år och sex månader, och när han återigen öppnade den. Och detsamma var fallet med Luther, då han knäböjde vid den döende Melanchton och förbjöd döden att taga sitt rov.

Det är till en underbar gemenskap med sig själv Herren kallar oss. Vi äro väl förtrogna med ord liknande dessa: "Det är mina händer, som hava utspänt himmelen, och hela dess härskara har jag bådat upp." Men att Gud skulle bjuda oss befalla över sig, det är något rent av häpnadsväckande. Vilken skillnad är det icke mellan en människa, som i bönen intagit en sådan ställning, och hela raden av dessa tveksamma, ovissa, tvivlande bedjare som vi äro så vana att lyssna på och vilkas böner sakna både mål och skärpa. Hur ofta skedde det icke under Jesu jordeliv att Han bjöd människorna befalla över sig. Då Han gick ut ifrån Jeriko, stannade Han och sade till de blinda tiggarna: "Vad viljen I, att jag skall göra eder?" Det var, såsom hade Han sagt: "Jag står till edert förfogande." Kunna vi någonsin förgäta, huru Han till den syrofeniciska kvinnan överlät nyckeln till sina rikedomar och bad henne taga för sig? Kan någon dödlig fatta fulla innebörden av den ställning, till vilken vår Herre så kärleksfullt lyfter sina små barn? Han tyckes säga: "Alla mina tillgångar stå till edert förfogande. Vad helst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra." — F. B. Meyer

"Är intet undantaget? Är det väl möjligt säg?
Då får om det och det jag ännu bedja,
och vänta o min Jesus, trots mörkret kring min väg,
utav välsignelser en fortsatt kedja.
Är löftet obegränsat, då får jag vänta allt;
må jag i tron blott bedja, som du mig har befallt,
och uti dig och vid ditt ord förbliva."