"Och ovan fästet som vilade på deras huvuden hördes en röst, när de stodo stilla och höllo sina vingar nedsänkta." Hes 1: 25, eng övers.

MÄNNISKOR fråga ofta: "Huru skall man Kunna höra Guds röst?" Här ha vi hemligheten. De hörde rösten, då de stodo stilla med nedsänkta vingar. — Vi ha sett en fågel med flaxande vingar, själv är den stilla, men vingarna röra sig. Här omtalas för oss, att de urskilde rösten, då de stodo alldeles stilla. Händer det icke ibland, när vi knäböja eller sitta inför Herren, att vi det oaktat i vår ande förnimma såom "ett flaxande av vingar"? Det är ingen verklig stillhet i Hans närvaro.

En kär syster omtalade för länge sedan för mig, att hon en gång bett Herren om något särskilt. "Men", sade hon, "jag hade icke tid att vänta, tills svaret kom." Hon blev icke stilla nog, så att hon kunde höra Guds röst, utan gick sin väg, följande sina egna tankars hugskott. Resultatet blev ödesdigert, och hon hade att vända om samma väg hon gått. — Ack, hur mycken kraft förspilles icke, hur mycken tid går icke förlorad bara därför, att vi ej sänka vår andes vindar och bli stilla, stilla för Herren! O, vilken ro, vilken vila och frid, som följer av en väntan i Hans närhet, till dess Han låter oss höra sin röst. Då skola vi icke behöva vända om utan kunna alltid gå rakt fram, dit anden vill gå. Hes 1: 12, 20.

Bjud, Herre, i mitt hjärta helig tystnad
från egna önskningar och ont begär.
Förlossa mig från andligt högmods lystnad,
som på det inre livets rötter tär,
och giv, att fattigdomens skönhet så
mig fängslar, att jag fritt den välja må.

Giv, Herre, uti själen djupast inne
en tystnad, stor, från egna tankars ljud!
Fåfänglighet ej fylla må mitt sinne,
ej må jag dyrka mitt förnuft som Gud.
Det har behagat Dig att lägga ner
Din vishets pärla uti kärl av ler.

Och bind min tunga att de många orden,
jag tanklöst tänka, på mina läppar dö.
Visst skulle jag med dem betunga jorden,
beså Guds åkerfält med ogräsfrö?
Väl anstår tungans tystnad Kristi brud,
då här hon vandrar klädd i pilgrimsskrud.

Vid tystnad väckas källsprång i mitt hjärta
och vattnas plantorna i Edens lund,
föds duvosång om och vid namnlös smärta
och speglas himmelen i själens grund.
Så kom då heliga tystnad, till mig in
att aldrig, aldrig vika ur mitt sinn.
Henrik Schager