"Min frid giver jag eder." Joh 14: 27.

TVENNE konstnärer målade var sin tavla, som skulle föreställa friden. Den första valde till motiv en ensam, stilla sjö långt borta bland bergen. Den andra återigen målade på sin duk ett forsande vattenfall, vid vars rand en späd björk stod, böjande sina grenar över skummet. På en av grenarna, nästan våt av vattenstänket, låg en liten fågel i sitt bo. — Den första tavlan kunde kallas stillestånd, den andra vila.

Kristus framlevde sitt liv under yttre förhållanden, som voro mera påfrestande än någon annans på jorden. Storm och oro omgåvo Honom hela tiden, ända tills den trötta kroppen lades i graven. Men Han inre liknade ett hav av glas. Där härskade alltid stor frid. Vid vilken tid som helst skulle du ha kunnat gå till Honom för att hos Honom finna ro. Till och med den gången, då Han på Jerusalems gator jagades av blodhundarna i människogestalt, vände Han sig mot sina lärjungar och gav dem, såsom ett sista testamente: "Min frid."

Frid är icke en helig känsla, som griper oss, då vi sitta i kyrkan; den är vilan hos ett hjärta, som funnit sitt djupa fäste i Gud. — Drummond.

"Fullkomlig frid i tillit till min Jesus,
fullkomlig frid i klar som mulen dag.
Fullkomlig frid, när Honom blott jag följer
fullkomlig frid, vid korset vilar jag.

Fullkomlig frid, fast ofta trängd och frestad,
fullkomlig frid, då törnen stinga mig.
Fullkomlig frid, fast hjärtat ofta blöder;
fullkomlig frid upplyser livets stig.

Fullkomlig frid — o Gud, Du är min tillflykt!
Fullkomlig frid, när jord och allt förgår.
Fullkomlig frid — jag till min Jesus ilar,
fullkomlig frid hos Honom blott jag får."