"En Herrens tjänare bör vara mild." 2 Tim 2: 24.

DÅ GUD besegrar oss, avlägsnar Han det stenhårda ur vår natur och ger oss en djup inblick i Jesu Ande. Vi se då, såsom aldrig förr, huru synnerligen sällsynt den saktmodiga anden är i denna värld, som är så mörk och olik den himmelska.

De kristliga dygderna förlänas oss icke såsom av en slump. Om vi icke särskilja de olika nådestånden, välja dem och i våra tankar nära dem, skola de aldrig införlivas med vårt väsen. Varje framsteg i nåden måste först med förståndet omfattas, för att sedan under bön bestämt åstundas. Blott få äro villiga att underkasta sig det lidande, ur vilket saktmodet födes. Vi måste dö, innan vi bliva saktmodiga. Korsfästelsen innebär lidande. Den är jagets sanna nedbrytande och krossande; den skär djupt i hjärtat och kuvar sinnet.

Det finns i våra dagar gott om rent intellektuell, själisk fromhet, som endast är religiös inbillning. Man lägger sig på altaret och menar att eftersom altaret helgar offergåvan, man nu är helgad. Så går man omkring och för på sina läppar ett lätt respektlöst tal om Guds djupheter. Men den gamla naturens hjärtesträngar ha aldrig brustit, det stenhårda adamitiska sinnet har aldrig söndermalts, och den ensamma kampen i Getsemane har aldrig sönderpressat de outsägliga suckarna. Utan Golgata dödsmärken gives det intet saktmodigt, segrande, överflödande liv. Det bryter fram ur den tomma graven likt ljuset en stilla vårmorgon. G. D. W.