"Våren besinningsfulla och nyktra, så att l kunnen bedja." 1 Petr 4: 7.

MIN VÄN, gå icke ut i den farofyllda världen, utan att först ha bett. Om aftonen, då du böjer dina knän till bön, tynger sömnen dina ögonlock. Du finner ett slags ursäkt därtill i en tung dags arbete. Därför fattar du dig helt kort i din bön och lägger dig lugnt till ro. Då morgonen randas, stiger du måhända sent upp, och den tidiga andaktsstunden inför Guds ansikte blir helt och hållet försummad, eller och stökas den undan i all hast. — Ingen tid till bön och vaka! Sker detta flera gånger, vad blir följden? Du tillfogar din själ obotlig skada. Då frestelsen möter dig, är du icke rustad för den. Du känner dig skuldmedveten inför Gud och håller dig på avstånd från Honom. Intet under då, om du under en sådan dag icke fullgör din uppgift.

Bönestunderna, som vi av slöhet försummat, fås aldrig igen. Erfarenheter kunna skänkas oss, men den härliga vederkvickelse och kraft, som vi skulle hämtat inför Guds ansikte, ha vi gått miste om. — Frederick W. Robertson.