"Herren har sin väg i storm och oväder och molnen äro dammet efter hans fötter." Nah 1: 3.

JAG minns, hur jag en gång under den tid, då jag som gosse besökte ett klassiskt läroverk, satt på en bergstopp och iakttog stormen, då den nådde dalen. Himlen blev svart och jorden skälvde av dånet. Det såg ut som om det fagra landskapet alldeles skulle förvandlas och dess skönhet för alltid vara förbi.

Men stormen gick vidare och lämnade dalen. Om jag följande dag hade suttit på samma plats och frågat: "Var är den fruktansvärda stormen med dess förskräckliga mörker?", skulle gräset ha svarat: "En del av den är i mig"; och tusenskönan skulle ha sagt: "En del av den är i mig"; och frukterna och blommorna och allt, som spirar upp ur marken skulle ha instämt däri.

Har du bett om att bliva lik din Herre? Har du längtat efter Andens frukter, har du bett om mildhet, saktmod och kärlek? Frukta då icke för den stormvind, som i detta nu sveper genom ditt liv. Det ligger välsignelse i stormen, och efteråt blir det rik frukt.

Se kornet, som faller i jorden,
det glömmes, det multnar och dör,
och nattfrost och höststorm och vinter
gå över det. — Vet du varför?

På det att i spirande skördar
uppståndelsens bud vi må se;
på det att de gyllene axen
må näring åt hungrande ge.

Se trädet, hur djupt det sig böjer
för vindarnas mäktiga bud;
ack, varför så hård hänt är stormen
mot vårens bekransade brud?

På det att av vitaste blomma,
som fägnar och fröjdas och ler,
den härliga frukten må framgå,
som andra till offer sig ger.

Hur ofta vid lidandets läger,
vid smärtornas glöd, som förtär,
vi ropa: "Men varför, o, Herre?
Du risar ju den du har kär."

På det att ur timliga nöden,
som en gång skall synas så kort
må framgå en brud utan lyte,
som del av Guds helighet fått.
Selma Holmgren