"Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet, som är värt hopp." Gal 5: 5.

DET FINNS tider, då allting synes mig mycket mörkt — så mörkt att jag till och med måste bida eter hopp. Det är svårt nog att bida i hoppet. En ouppfylld önskan tär på sinnet, men att bida efter hopp, att se endast natt utanför sill fönster och likväl hålla fönsterluckorna öppna för att få sikte på någon stjärna, att ha ett tomrum i sitt hjärta och likväl ej låta det fyllas av något lägre än Gud — det är beviset för det största tålamod. Det är Job i stormen, Abraham på väg till Moria, Mose i Midjans öken, det är Människosonen i Getsemane örtagård.

Det finns intet större tålamod än detta: "Att uthärda med den Osynlige likasom för ögonen." Det är att bida efter hopp.

O Herre, genom Dig blir förbidan härlig, tålamodet gudomligt. Du har lärt oss att foga oss efter Faderns vilja, just för att den är Hans vilja. Du har uppenbarat för oss, att en själ kan se blott smärta i kalken och likväl icke skjuta den ifrån sig, emedan hon är övertygad om, att Guds ögon se längre än hennes egna.

Giv mig Din gudomliga kraft, getsemanekraften. Giv mig styrka att bida efter hopp, att skåda genom fönstret, ehuru inga stjärnor synas. Giv mig Styrka, när den glädje, som väntade mig uteblir, så att jag kan stå obesegrad i mörkret och säga: "Min faders ögon skåda ljus i natten." Jag skall nå den högsta grad av kraft, när jag lärt mig att bida efter hopp. — George Matheson.

Sträva efter att bli en av dessa få, som vandra på jorden, ständigt medvetna om att det okända som människorna kalla himmelen, är "just bakom de synliga tingen."

Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet gott:
Tåresäden — glädjeskörd,
trons bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjärta
vad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott.