"Vad jag gör förstår du icke nu, men framledes skall du fatta det." Joh 13: 7.

VI SE här blott en del av Guds handlingssätt, av Hans plan, som ännu är blott till hälften förverkligad; men allting skall vara skönt och väl avpassat, då templet i evighetens värld är fullbordat.

Uppsök Libanons höjder under Israels störste konungs regerings tid. Sepå denna höga ceder, sina kamraters stolthet, en gammal kämpe mot nordanvinden. Sommaren ler emot den, natten bestänker dess luvskrud med daggdroppar, fåglarna bygga sina bon på dess grenar, den trötte pilgrimen eller den kringströvande herden vilar i dess skugga under middagshettan eller under den rasande stormen. Men en dag blir trädet märkt för att fällas. Skogens åldrige invånare är dömd att falla för skogsarbetarens yxa.

Då vi se hur det första djupa hugget riktas mot dess stam, hur de vackra grenarna berövas sina kvistar och slutligen höra "Guds träd", såsom det benämndes, med ett dån falla till marken, måste vi ivrigt protestera mot den hänsynslösa förstörelsen av denna stolta pelare i naturens tempel. Vi frestas att med profeten utropa, liksom för att framkalla medkänsla hos de mindre stammarna: "Jämra dig du cypress ty cedern måste falla."

Men vänta litet! Följ den jättelika stammen, då Hirams arbetare låta den rulla ned för bergets sluttning för att flotta den genom Medelhavets blåa vågor. Betrakta den slutligen, då den blivit en vackert polerad bjälke i Guds tempel. Då du ser dess bestämmelse: att bliva ställd i det allraheligaste, i den store Konungens diadem — säg, kan du ännu vara missnöjd över att "Libanons krona" blev förstörd för att denna juvel måtte få en så härlig infattning?

Cedern stod som ett präktigt stöd i naturens helgedom, men "den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större än dess forna var".

Huru många själar äro ej lika forntidens cedrar! Guds prövade yxa har berövat dem deras grenar och gjort dem kala. Vi se intet skäl till detta dunkla och hemlighetsfulla handlingssätt, men Han har ett upphöjt mål i sikte: att göra dessa själar till eviga pelare och taksparrar i det himmelska Sion, att göra dem till "en härlig krona, i Herrens hand, en konungslig huvudbindel i Guds hand". — Macduff