"Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem." Ps 106: 12-15.

VI LÄSA om Mose: "Därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut." Om Israels barn läsa vi raka motsatsen. De uthärdade blott så länge, som förhållandena voro gynnsamma. Det som tilltalade deras sinnen fick bestämma över dem, i stället för att de skulle vilat i den osynlige, evige Guden.

I den dag som är finns det människor, som blott periodvis leva såsom kristna, emedan de ha blivit upptagna av yttre ting. Förhållandena ha blivit det centrala för dem, i stället för att Gud skulle vara det. Gud vill, att vi mer och mer skola se Honom i allting, och att vi ej må anse något för obetydligt, om det bringar oss budskap från Honom.

Vi läsa här om Israels barn: "Då trodde de på hans ord." De trodde först, sedan de hade sett — då de sågo Hans verk, då trodde de. De tvivlade på Gud vid Röda havet, men då Gud banade väg och ledde dem igenom och de sågo, att Farao och hans här drunknade, "då trodde de".

Det var ett ständigt upp och nedgående i deras andliga liv, beroende på arten av deras tro. Det var en tro, som var beroende av förhållandena. Det är ej en sådan tro Gud vill, att vi skola ha.

Världen säger: "Att se är att tro", men Gud vill, att vi skola tro för att kunna se. Psalmisten säger: "Jag hade försmäktat, om jag ej i tron hade sett Herrens goda i de levandes land" Ps 27: 13, eng övers.

Förtröstar du på Gud, blott när de yttre omständigheterna äro gynnsamma, eller tror du, oberoende av hurudana förhållandena än må vara? — C. H. P.