"Binden offret med rep, tätt intill altarets horn." Ps 118: 27, eng övers.

INBJUDER icke detta altare dig? Skola vi ej bedja om att bli fastbundna vid det, så att vi aldrig mer kunna draga oss bort från vår offerställning? Det finnes tider, då livet ter sig rosenfärgat, och vi välja korset. Andra tider återigen, då himmelen är grå, rygga vi tillbaka för detsamma. Det är gott att vara fastbunden.

Vill Du binda oss, helige Ande, och lära oss älska korset för att aldrig mer låta oss lämna det? Bind oss med återlösningens scharlakansröda, kärlekens gyllene och adventhoppets silverfärgade band, så att vi ej lämna det eller önska få någon annan lott än att i ödmjukhet få känna delaktighet med vår Herre i Hans lidande och smärta! Altarets horn inbjuda dig. Vill du komma? Vill du för evigt leva i en ande av ödmjuk överlåtelse och giva dig själv helt åt Herren?

Uppå hjärtats brännofferaltar
egenviljan förtäras skall.
Allt sitt eget skall själen mista.
Herren är hennes rikdom all.
Livets skickelser äro lågor,
som förtära det brännbart är,
och Guds vakande kärleksvilja
böjer själen till Guds begär.

Helgedomens rökofferaltar
manar själen så ljuvligt: "Kom!"
Barnet ingår uti det inre
i ett "högheligt Herranom".
Genom lidandets reningslågor
stämmes hjärtat till böneljud.
Blott en längtan sig rör därinne,
själen sträcker sig efter Gud.
L. H.

Det berättas följande om en troende svart, som på ett lägermöte försökte helt överlämna sig åt Gud. Varje kväll överlät han sig själv vid altaret, men var gång, förrän han lämnade mötet, kom djävulen och övertygade honom om, att då han ej kände sig annorlunda, han ej heller hade överlåtit sig.

Åter och åter blev han slagen av fienden. Slutligen kom han en afton till mötet och hade med sig en yxa och en tjock påle. Då han hade överlåtit sig, slog han pålen i jorden just på det ställe, där han knäböjt. När han sedan lämnade platsen, kom djävulen som vanligt till honom och försökte få honom att tro, att allt hade varit ett tomt gyckelspel. Ögonblickligen återvände han då till pålen, pekade på den och sade: "Se hit, herr djävul, ser ni denna påle? Den är mitt vittne på att Gud för evigt mottagit mig." Djävulen lämnade honom genast, och mannen tvivlade ej längre på sin överlåtelse.

Min vän, om du frestas att betvivla verkligheten av din överlåtelse, slå då någonstädes "en påle" i jorden, och låt den bli ditt vittne både inför Gud och djävulen, att den frågan är löst för evigt.