12 Juli

"Han har lärt känna min väg. Då Han har prövat mig, skall jag framträda strålande." Job 23: 10. — (Fri översättning)

''TRON växer i stormen" — blott fyra ord, men ack, huru betydelsefulla för den själ, som varit ute i storm.

Tron är den av Gud givna gåva, som, då den utnyttjas, gör det osynliga fullt synligt och det omöjliga möjligt. Den räknar med det Övernaturliga.

Men den växer i stormen, d. v. s. där det är oro i den andliga atmosfären. Stormen uppstår, då olika element drabba samman, och stormarna i den andliga världen äro strider mellan sinsemellan fientliga element. I en dylik atmosfär finner tron den mest fruktbara jordmån. Där kommer den snabbast att till fullo utveckla sig. Det starkaste trädet växer icke i hägnet av skogen, utan ute på öppna fältet, där alla vindar blåsa emot det och böja och kröka det, tills del växer och blir likt en jätte. Av ett sådant träd vill hantverkaren göra sina verktyg och ett sådant träd söker vagnmakaren efter.

Så är det även i andligt avseende: då du ser en jätte, så minns, att vägen du måste vandra för att nå fram till honom ej är den soliga väg, där vilda blommor ständigt prunka, utan den är den branta, steniga och smala gångstig, där helvetets vindar hota att blåsa dig omkull, där de vassa stenarna sarga dig, de skarpa törnena stinga din panna och de gftiga ormarna väsa från alla sidor. Det är sorgens och glädjens, lidandets och den helande balsamens, tårarnas och leendets, prövningarnas och segrarnas, kampens och triumfens, mödornas, farornas och slagens, förföljelsernas och missförståndens, bekymrens och nödens väg. I allt detta bli vi mer än övervinnare genom Honom, som älskar oss.

"I stormen", just i dess mitt, där den är som häftigast. Det kan hända, att du ryggar tillbaka för prövningens svåra storm — men gå in i den. Gud är där för att möta dig mitt i alla dina prövningar och viska till dig sina hemligheter, vilka skola hjälpa dig att komma ut ur stormen med ett strålande ansikte och en okuvlig tro, som alla helvetets demoner sedan aldrig kunna bringa att vackla.


Från "Källor i öknen" av Mrs. Chas. E. Cowman.