"Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke regnade i landet." 1 Kon 17: 7.

VECKA efter vecka betraktade Elia ståndaktigt och utan att oroas bäcken, som höll på att torka ut. Ofta frestades han att vackla i otro, men han tillät icke de yttre förhållandena att komma mellan sig och Gud. Otron ser på Gud genom omständigheterna, på samma sätt som vi ibland se solen liksom avskuren från sina strålar genom rökfylld luft. Tron ställer Gud mellan sig själv och omständigheterna och ser på dem genom Honom. Och så blev den lilla försvinnande bäcken lik en silvertråd, och silvertråden förvandlades snart till vattenpussar, som småningom torkade in. Fåglarna flydde. Fältens och skogens vilda djur kommo ej mera för att dricka. Det fanns inte längre någon bäck. Men till Elias tåliga och ståndaktiga hjärta kom Herrens ord: "Stå upp och gå till Sarefat."

De flesta av oss hade blivit oroliga och modlösa av att se in i framtiden långt på förhand. Vi skulle ha upphört med våra sånger, så fort den lilla bäcken sjöng svagare i sin klippiga bädd. Och medan harporna hängde i pilträden, hade vi vandrat fram och tillbaka på det vissnande gräset, försjunkna i tankar. Troligen hade vi långt förrän bäcken torkat ut, gjort upp någon plan och nedkallande Guds välsignelse över den hade vi begivit oss annorstädes.

Gud hjälper oss ofta till och med i dylika fall, emedan Hans nåd varar evinnerligen. Men om vi blott först hade väntat för att se Honom klarlägga sina planer, hade vi aldrig kommit i en sådan invecklad labyrint. Vi hade heller aldrig nödgas draga oss tillbaka under så många blygselns tårar. Bida därför tåligt. — F. B. Meyer