"De få nya vingfjädrar såsom örnarna." (De skola höja sig på örnvingar, eng övers.) Jes 40: 31.

DET FINNS en legend om huru fåglarna fingo sina vingar. Allra först skapades de utan vingar. Sedan gjorde Gud vingarna, lade dem ner framför de vinglösa fåglarna och sade till dessa: "Kom och tag upp denna börda och bär den!"

Fåglarna hade en härlig fjäderskrud och en ljuv röst. De kunde sjunga, och deras fjädrar glänste i solskenet, men de kunde icke svinga sig upp i luften. De tvekade först inför befallningen att taga upp bördan, som låg vid deras fötter, men snart lydde de, lyfte upp vingarna med näbben och lade dem på skuldrorna för att bära dem.

En liten stund tycktes bördan vara tung och svår, men då de fortsatte att bära den Och bredde ut den över hjärtat, växte vingarna fast vid deras lilla kropp. Snart upptäckte de, huru de skulle bruka dem och lyftes av dem upp i luften — bördan hade blivit vingar.

Detta är en liknelse. Vi äro dessa vinglösa fåglar, och våra plikter och uppgifter äro de vingar Gud givit oss för att vi av dem skola lyftas och föras uppåt mot himmelen. Vi se på våra tunga bördor och rygga tillbaka för dem; men då vi lyfta upp dem och binda dem vid vårt hjärta, förvandlas de till vingar, och med dem höja vi oss uppåt mot Gud.

Det finns ingen börda som ej kan bliva oss till välsignelse, om vi glatt taga upp den och med kärlek bära den. Guds avsikt är, att våra uppgifter skola bliva oss till hjälp. Om vi vägra att böja våra skuldror under bördan, förlora vi en ny möjlighet att växa till. — J. R. Miller