"När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt?" Jes 28: 24.

EN DAG i början av sommaren vandrade jag förbi en vacker äng. Gräset var mjukt, tätt och fint och liknade en oändligt stor, grön, orientalisk matta. I ett hörn av ängen stod ett vackert, gammalt träd, en fristad för otaliga vilda fåglar. Den friska, härliga luften var fylld av deras jublande sång. I trädets skugga lågo två kor — en bild av den största förnöjsamhet. Vid vägkanten växte den glada maskrosen och blandade sitt guld med den vilda violens kungliga purpur. Jag stod länge lutad mot stängslet och njöt av att betrakta skönheten framför mig, under det att jag tänkte, att Gud aldrig skapat en vackrare plas än min härliga äng.

Nästa dag gick jag åter samma väg, men se, förstörarens hand hade vidrört idyllen. En plöjare och hans stora plog, som nu stod stilla i en plogfåra, hade på en dag åstadkommit en förfärlig ödeläggelse. I stället för det gröna gräset hade den fula, bara, bruna jorden blivit synlig. De sjungande fåglarna hade ersatts av några höns, som flitigt krafsade efter maskar. De vackra violerna och maskrosorna voro borta. Jag sade i min bedrövelse: "Huru har man kunnat fördärva någonting så vackert?"

Då öppnades mina ögon av en osynlig hand, och jag såg som i en syn bilden av ett moget sädesfält, redo för skörd. Jag lade märke till de jättelika, tunga axen i höstsolen. Jag tyckte mig kunna höra vindens sus, när den svepte fram genom det gyllene sädesfältet. Och innan jag märkte det fick den bruna jorden en glans, som den icke hade ägt dagen förut.

Ack, måtte vi alltid med våra andliga ögon få skåda rik skörd, när den store plöjaren kommer, såsom Han ofta gör, och plöjer genom vår själ, när Han rycker upp med rötterna och vänder upp och ned på det vi funno vackrast, och lämnar kvar för vår plågade blick blott det nakna och fula.

Varför skulle jag rygga tillbaka för min Herres plog, då den gör de djupa fårorna i min själ? Jag vet, att Han ej är någon lat husbonde. Han hoppas på skörd.