"Jag nitälskar för eder, säsom Gud nitälskar." 2 Kor 11: 2.

SE blott, hur den gamle harpolekaren omhuldar sin harpa! Hur han smeker den och kelar med den, såsom vore den ett barn vilande i hans armar. Hans liv är oupplösligen förenat med den. Men se honom, då han håller på att stämma den. Han fattar den med ett stadigt grepp, slår kraftigt och bestämt an en sträng. Och medan harpan skälver såsom av smärta, böjer han sig över den för att uppfånga den första tonen. Den är såsom han fruktade falsk och skorrande. Han spänner strängen med den torterande stämnyckeln, och fastän det ser ut, som skulle den brista av spänningen, ryggar han dock icke tillbaka utan fortsätter därmed. Så lutar han sig ånyo milt över den för att lyssna. Slutligen ses ett leende sprida sig över hans ansikte. Han har uppfångat den första skälvande, rena tonen.

Måhända har Gud varit tvungen att handla med dig på liknande sätt. Hans kärlek till dig är vida större än den harpolekaren hyser till sin harpa. Han förnimmer hos dig månget skärande missljud. Därför vrider Han hjärtesträngarna med smärtans skruv. Sedan böjer Han sig ömt över dig, griper strängarna och lyssnar. Då där ännu höres bitter klagan, fortsätter Han med den stränga behandlingen, medan Hans hjärta blöder av medkänsla. Han väntar få höra dig säga: "Ske icke min vilja, utan din", vilket är för Honom en melodi så skön som änglasång. Han upphör ej med sitt verk, förrän din tuktade själ en dag träder fram ren och utstrålande den oändliga harmoni, som framsprungit ur Hans eget väsen. Låt hjärtesträngarna stämmas, o Herre, från dag till dag, att sist Du kan låta dem klinga, Ditt hjärta helt till behag!

Låt gärna den strängen brista, som icke vill stämmas i ton, blott klangen blir ren och ädel en gång inför livets tron. Jag ber Dig ej om försköning, jag endast om renhet ber. Och vad jag begärt utav Dig, det tror jag att Du mig ger. Så slutligen Herre, Herre, jag sjunger Ditt pris en dag där bortom till stämda strängar, Ditt hjärta helt till behag.