''Se, jag begynner nu att giva. — Begynn alltså du nu att intaga." 5 Mos 2: 31.

I BIBELN framhålles ofta vikten av att förbida Gud, och detta kan aldrig för kraftigt betonas. Då gud dröjer, blir vi i regel otåliga. Mycket lidande vållas oss genom vår oroliga brådska. Vi ge oss icke till tåls, till dess frukten är mogen, utan envisas med att plocka den, medan den ännu är grön. Vi kunna icke vänta på bönesvaret, fastän det vi bedja om kräver många års förberedelse. Vi uppmanas att vandra med Gud, och Gud går ofta mycket långsamt. Men saken har också en annan sida. Gud får många gånger vänta på oss.

Vi ernå i flera fall aldrig den välsignelse Gud har i beredskap åt oss, emedan vi ej äro stadda på vandring med Honom. Om det ligger en sanning i, att vi förlora mycket genom att icke förbida Gud, så är detta icke mindre fallet, då vi icke äro redo för Honom. Det gives tider, då vår styrka ligger i att stå stilla, men det gives också tider, då vi ha att gå framåt med fasta steg.

Det finns många gudomliga löften, som äro knutna vid en begynnande handling från vår sida. Då vi börja lyda, börjar Gud välsigna. Stora ting hade utlovats Abraham, men icke ett enda kunde mottagas, medan han var kvar i Kaldeen. Han måste lämna hem, vänner samt fädernesland och i omutlig lydnad draga ut på okända stigar, förrän löftena kunde gå i uppfyllelse. De tio spetälska männen befalldes att visa sig för prästen, och "medan de voro på väg dit, blevo de rena". Om de skulle ha dröjt för att först få se sitt kött förvandlat, hade undret aldrig skett. Gud väntade på att få göra dem helbrägda, och det ögonblick deras tro satte dem i rörelse, kom välsignelsen.

Då israeliterna stodo vid Röda havet, kringrända av den förföljande fienden, befalldes de "draga vidare". De skulle icke vänta längre utan resa sig från sin knäböjande ställning och i segerrik tro gå framåt. Vid ett annat tillfälle fingo de visa prov på sin tro genom att begynna vandringen över Jordan, just då floden var nära att svämma över sina bräddar. De höllo i sin egen hand den nyckel, som låste upp porten till löfteslandet. Denna port förblev orörlig på sina gångjärn, ända tills de stodo framför den och låste upp den med trons nyckel. Stundom måste vi själva taga upp kampen, och vi tveka av fruktan för att icke vinna seger och förmå kuva fienden. Men just då vi begynna striden, träder En till vår sida, och genom Honom bliva vi mer än segervinnare. Hade vi darrande och bävande väntat att få se denne Hjälpare, innan kampen begynte, hade vi fått vänta förgäves. Detta hade varit att tveka i otro. Gud bidar blott att få utgjuta sina rika välsignelser över dig. Jaga framåt i djärv tillit och tag i besittning det som hör dig till. "Jag begynner nu att giva, begynn alltså du nu att intaga." — J. R. Miller.