Men duvan fann ingen plats, där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom. – – Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb." 1 Mos 8: 9-11.

GUD vet bäst, då Han bör undanhålla oss varje synligt bevis på uppmuntran, och då Han åter bör skänka oss det. Huru gott är det icke att under alla förhållanden förtrösta på Honom. Då där icke finns något yttre tecken till att Han minnes oss, är detta bäst för oss. Han vill därmed lära oss, att Hans ord och löftet om att Han aldrig förgäter oss äro mera verkliga och tillförlitliga, än allt vad vi med våra yttre sinnen äro i stånd till att uppfatta. Då Han ger oss ett synligt bevis på sin omsorg, glädjas vi än mer, då vi först lärt oss lita på Honom enbart av tro. - De människor, som, vilande vid Ordet, i saknad av varje yttre tecken, våga förtrösta på Gud, få också mottaga de största bevisen på Hans kärlek.
— C. G. Trumbull

"Herre, om stundom med hjälpen Du dröjer,
må jag i otro ej tvivla på den!
Giv, att jag djupt för Din vilja mig böjer
men och i djupet förbidar Dig än!
Lär mig att vila vid löftena dyra,
varav ju Skriften är full och för mig!
Värdes de irrande tankarna styra
fram på den vägen, som drager till Dig!

Hjälp mig, o Herre, men må jag ej giva
namn åt den hjälpen — nej, hjälp, som Du vill!
Värdes till nåden blott ständigt mig driva,
tusende medel Du har ju därtill!
Hellre, o Herre, den bittraste tuktan
än och all starkhet, all tröst utom dig!
O, må den barnsliga kärlekens fruktan
aldrig, nej aldrig dock vika från mig!"