"Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig?" Dan 6: 20.

HURU ofta möta vi icke detta uttryck i Skriften, och dock äro vi alltför benägna att just glömma detta. Vi veta, att det står skrivet: "Den levande Guden" men i det dagliga livet är det, praktiskt taget, knappast något vi så lätt förlora ur sikte som det faktum, att Gud är en levande Gud. Han är i dag densamme som Han var för tre- eller fyratusen år sedan. Han är alltjämt suverän i sin makt och full av frälsande kärlek till dem som älska och tjäna Honom. Han vill göra detsamma för dem, som Han gjorde för sitt folk i forna dagar, just emedan Han är den levande och oföränderlige Guden. Huru borde vi icke därför lita på Honom och under våra mörkaste stunder aldrig förgäta, att Han är och förblir den levande Guden!

Om du vandrar med Honom, ser upp till Honom och väntar hjälp från Honom, kan du vara förvissad om, att Han aldrig skall svika dig. En äldre broder, som har känt Herren och prövat Hans trofasthet under fyrtiofyra år skriver detta för att uppmuntra dig. I de största svårigheter, i den tyngsta nöd och den djupaste fattigdom har Han aldrig svikit mig. Han har alltid varit redo att hjälpa, då jag genom Hans nåd förtröstat på Honom. Min själ fröjdar sig över att få berömma Hans namn. — George Muller.

Under en tid av fruktan och fara i Luthers liv, då han var i särskilt behov av den Osynliges kraft, fann man honom en dag sitta vid bordet ritande därpå med sitt finger: "Vivit! vivit!" ("Han lever! Han lever!") Detta utgör vårt hopp beträffande oss själva, evangelii sanning och mänskligheten. Människor komma och gå. Ledare, lärare, tänkare tala och verka en tid för att sedan maktlösa försvinna i det tysta. Jesus förbliver. De dö, men Han lever. De äro såsom tända ljus, vilka förr eller senare slockna. Han är det sanna, eviga ljuset, från vilket alla de övriga hämta sitt sken. — Alexander Maclaren

"En dag lärde jag känna dr. J. D. Adam", skriver C. G. Trumbull. "Jag fick veta, att det, som han räknade som sin egen största andliga tillgång, var den orubbliga övertygelsen om Jesu fullkomliga och verkliga närvaro under alla förhållanden. Intet fanns, sade han, som så förmådde bära som den verkligheten, att Jesus alltid faktiskt var i hans närhet och detta oberoende av hans egna känslor, förtjänster och föreställningar om huru Jesus ämnade visa sin närvaro. Än mer, Kristus var föremålet för hans tankar. Så fort som hans sinne var fritt från omsorger, voro tankarna hos Jesus. Han brukade samtala med Honom högt, när han var ensam, på gatan eller var som helst, lika lätt och naturligt som:med en förtrogen vän. Så verklig var för honom Jesu personliga närvaro.''