"Ty jag håller före, att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss." Rom 8: 18.

UNDER nära ett års tid bevarade jag den flaskformade kokongen av en kejsarfjäril. Den är mycket märkvärdig till sin skapnad. En smal öppning finnes i "flaskans" hals, genom vilken den fullfärdiga fjärilen arbetar sin väg ut. Därför är en övergiven kokong lika hel som en, i vilken insekten ännu är kvar, ty ingen bristning i de sammanflätade fibrerna har ägt rum vid fjärilens utgående. Den stora olikheten emellan utgångsmöjligheten och insektens storlek kommer en att undra, huru utgåendet alls kan vara möjligt. Det sker ej heller utan stort arbete och svårighet. Man antager, att det tryck, för vilket fjärilens kropp utsättes, då den passerar genom den trånga öppningen, utgör naturens anordning för att få livssafterna att flöda in i vingarnas kärl. Denna fjärils vingar äro nämligen vid tiden för utträdandet ur puppan mindre utvecklade, än vad fallet är med andra insekters.

Det hände sig, att jag fick bevittna min fångna fjärils första ansträngningar för att komma ut ur sin långa fångenskap. Nära en hel förmiddag gav jag emellanåt akt på, huru fjärilen tålmodigt strävade och kämpade för att komma ut. Den tycktes aldrig komma längre än till en viss punkt, och till sist var mitt tålamod slut. Jag trodde mig vara visare och mera barmhärtig än fjärilens Skapare och beslutade att räcka en hjälpande hand. Med spetsen av en sax klippte jag av de hindrande trådarna för att göra utgången endast ett litet grand rymligare. Och se, genast och med fullkomlig lätthet kom min fjäril utkrypande, dragande på en svullen kropp med små skrynkliga vingar. Förgäves väntade jag på att få se det underbara framåtskridandet av vingarnas utvidgning, genom vilken de tyst och stilla skulle utvecklas till sin fulla storlek. Då jag spårade de utsökta punkterna och mönstren av olika färger, vilka alla funnos i miniatyr, längtade jag efter att få se dem antaga de rätta proportionerna, och att få se varelsen uppträda i all sin fullkomliga skönhet. Ty denna fjäril är i sanning en av de skönaste i sitt släkte. Men jag väntade förgäves. Min falska ömhet befanns ha varit fjärilens ruin. Den blev aldrig annat än ett förkrympt, i förtid fött foster, som med smärta krälade sig, fram under det korta liv, vilket den skulle framlevat flygande i rymden med vingar skimrande av regnbågens färger.