| 28 Februari
"Låtom oss då alltid till Gud frambära ett lovets offer" Hebr 13: 15. EN "stadsmissionär" trevade sig fram genom en smutsig, mörk ingång, då han hörde en röst fråga: "Kära då, vem där?" Han strök eld på en tändsticka och såg framför sig en bild, som på samma gång vittnade om jordiska umbäranden och lidanden och om himmelsk frid och förtröstan. Den var som skuren, i ebenholts — de lugna, bedjande ögonen lyste fram ur det tärda, lidande, mörka ansiktet hos en kvinna, som vilade på en trasig bädd. Det var en bister afton i februari. Den sjuka hade ingen eld, intet bränsle, intet ljus. Hon saknade kvällsvard, middag och morgonkost. Det föreföll som om hon icke hade något annat än reumatism och tro på Gud. All yttre anledning till glädje var här fullständigt utesluten. Men den gamla kvinnan stämde upp sin älsklingssång:Så fortsatte hon: "Ingen känner mitt arbete, ingen utom Jesus, ingen känner mitt smärteve, ingen utom Jesus", med den ständigt återkommande refrängen: "Sjung ära, hallelu!", tills den sista versen ljöd:
"Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg: vi äro rådvilla, dock ej rådlösa, vi äro förföljda, dock icke givna till spillo, vi äro slagna till marken, dock icke förlorade." Man måste gripa till mäktiga bibelord för att finna uttryck för den gamla svarta kvinnans glädje. Tänk på Luther under hans sjukdomstid. Mellan plågorna brukade han tala på följande sätt: "Lidandena och smärtorna härnere likna boktryckartyperna. Såsom vi nu se dem, måste vi läsa dem bakfram och de tyckas sakna mening och innehåll. Men däruppe i det kommande livet, då Herren Gud utger dem i tryck, skola vi finna dem bilda en förträfflig text." Men vi behöva icke vänta, så länge. Kom ihåg Paulus, där han, vandrande på skeppsdäcket, medan havets vågor gingo höga, uppmanade den förfärade besättningen "att vara vid gott mod" Luther, den gamla svarta kvinnan — alla dessa tillhöra mänsklighetens solskensblomster. — Wm. C. Garnett. |
Från "Källor i öknen" av Mrs. Chas. E. Cowman. |