"Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet, och det skall ske eder så" Mark 11. 24.

DÅ min lille son var omkring tio år gammal, lovade hans mormor giva honom ett frimärksalbum till julklapp. Det blev jul, men intet frimärksalbum anlände och icke heller någon underrättelse från mormor. Vi talade ej om hela saken, men när gossens lekkamrater kommo för att se på julklapparna, blev jag förvånad, då jag hörde honom tillägga, efter det han räknat upp sina gåvor: "Och ett frimärksalbum av mormor. Jag hade hört honom säga detta redan flera gånger, varför jag kallade honom till mig och frågade: "Men Georg, du fick ju ej något frimärksalbum av mormor, hur kan du då säga så?" — Hans ansikte uttryckte förvåning, som om han funnit min fråga vara något besynnerlig, och han svarade: "Men, mamma, mormor sade det, och då måste det ju vara så." Jag förmådde icke säga härtill något, som kunde ha rubbat hans tillit.

En månad förflöt, utan att någonting hördes om albumet. Slutligen sade jag en dag för att pröva gossens tro och verkligen i mitt hjärta undrande över att albumet ej blivit sänt: "Vet du, Georg, jag tror mormor glömt bort sitt löfte." "O nej, mamma", svarade han snabbt och säkert. "det har hon icke gjort." — Jag iakttog det lilla förtröstansfulla ansiktet, vilket för ett ögonblick såg helt allvarsamt ut, just som om han övervägt möjligheten av mitt påstående. Slutligen ljusnade hans drag, och han sade: "Mamma, tror du inte, det skulle vara bra, om jag skrev till mormor och tackade henne för albumet?" "Jag vet inte, men du kunde ju försöka."

En dyrbar andlig sanning började klarna för min själ. — På en liten stund avfattades brevet, och full av tillit till sin mormor, skyndade gossen i väg till postlådan därmed. — Efter en kort tid anlände ett brev av följande innehåll:

"Min lilla, kära Georg! Jag har ej glömt mitt löfte till dig. Jag försökte få ett sådant album, som du önskade dig, men det lyckades icke för mig. Därefter beställde jag ett från New York. Först efter jul anlände det, men det var icke heller det riktiga. Jag beställde därför ett nytt, men då det ännu icke har kommit, sänder jag dig här tre dollars. Du får nu själv skaffa dig det i Chicago. Din egen mormor."

Strålande av segersällhet läste gossen brevet. "Nå, mamma, sade jag det icke?" Orden kommo ur djupet av ett hjärta, som trots dröjsmålet aldrig tvivlat på det givna löftet. Medan han förtröstat, hade mormor varit i verksamhet, och då den rätta stunden var inne, förbyttes tron i åskådning.

Det är så mänskligt att begära något tecken då vi gå ut på Guds löften. Men Frälsaren sade till Tomas och till den långa raden av tvivlare, som allt sedan dess följt honom: "Saliga äro de som icke se och dock tro."