"Se, I behöven icke draga ut med hast" Jes 52: 12.

JAG tror vi ännu icke begynt att fatta, vilken oerhörd kraft, som ligger i stillheten. Vi leva i en sådan brådska — ständigt måste vi vara i verksamhet — så att vi löpa fara att knappast giva Gud något tillfälle. Vi kunna vara förvissade om, att Gud aldrig säger till oss: "Stå stilla", "sitt stilla" eller "var stilla", om Han icke själv ämnar göra något.

Detta är just själva svårigheten i vårt kristliga liv: vi vilja göra något för att vara Guds barn, i stället för att låta Gud utföra verket i oss. Du vet, huru stilla du bör sitta, då din bild skall tagas.

Gud har en evighetsavsikt med var och en av oss. Vi skola bliva Hans Son lika. För att detta skall kunna ske, måste vi avstå från allt eget verkande. Det ordas så mycket om verksamhet, ack, att vi lärde oss förstå stillhetens betydelse!

Må Marta blott i yttre tingen
sin tjänst Dig giva, Herre kär;
det kan dock aldrig tillfredsställa,
det är blott ett, som Du begär:
ett stilla, troget barnahjärta,
som öppet står för Dina ord,
där sig Din kärlek ner får sänka,
och Ändens kraft får bliva spord, Herre!

Det är gemenskap som Du söker,
det är Du själv, som tar gestalt,
då själen inåtvänd, Dig skådar
och Dig tillbeder uti allt.
Må aldrig, några yttre bilder
få skymma undan Dig för mig!
Guds ord, du rena kärleksväsen,
försänk mig helt och fullt i Dig, Jesus!

Må jag, Maria lik, mig sätta,
ack, Herre Jesus, vid Din fot
att till Din röst i stillhet lyssna
och taga allt av Dig emot,
att där tillbedjande omfatta,
o, min Rabbuni, Din Gestalt
och Dig mitt hjärtas kärlek giva.
Du är mitt enda och mitt allt! Amen.
H. Schager.