"Jag skall föra dig fram över landets höjder." Jes 58: 14.

EN av de första reglerna en flygare, enligt hans egen utsago, får lära sig, då han skall manövrera ett luftskepp, är att vända det i riktning mot vinden och sedan bibehålla denna kurs. Vinden lyfter skeppet allt högre upp. Man har genom att iaktta fåglarnas flykt kommit underfund med detta. Om en fågel blott flyger för sitt nöjes skull, svävar den fram med vinden. Men då en fara hotar vänder den tvärtom och trotsar vinden för att stiga högre. Så flyger den bort rakt mot själva solen.

Lidanden äro Guds vindar, de äro Hans motvindar — orkaner, som lyfta själen på ett högre plan upp mot Guds himmel.

Du minns en het sommardag, då luften var så kvalmig, att du hade svårt att andas. Men ett moln steg upp i väster, det täckte snart hela himlen och göt rik välsignelse över jorden. Det, blev ett åskväder, som, rensade luften och vederkvickte hela naturen.

Det mänskliga livet följer i huvudsak samma lagar. Då stormen bryter lös, förändras, renas och fylles atmosfären med nytt liv, och själen upplever ett stycke himmel redan på jorden.

Hindren i livet borde lära oss att sjunga. Vinden skapar musik, icke då den sveper fram över de vida vattnen, utan då den fångas av furans utåtsträckta armar eller bryter sig mot eolsharpans fina strängar. Då ljuder dess sång skön och mäktig. Låt så din frigjorda själ sjungande möta varje hinder! Smärtans dystra stunder, men också vardagens mödor, som kärleken tagit i sin tjänst, kunna bli till instrument, ur vilka sångens toner lockas fram.

"Brista stöden för oss härnere,
den käpp och stav, som vi litat på:
vi ha ju vingar, vi ha ju vingar,
vad orsak ha vi att frukta då?

Guds fadersomsorg, Guds faderskärlek
i ende Sonen — det är ju nog
att bära oss över jordens sorger
i tro på Honom, som för oss dog."