"Strax därefter förde Anden honom ut i öknen." Mark 1: 12.

DETTA tycktes vara ett sällsamt prov på gudomlig sanktion. "Strax." Efter vad? Efter den heliga stunden då friden sänkte sig ned från öppnad himmel och faderns röst hördes: "Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag." Detta är dock ingen ovanlig företeelse. Även du, min själ, har erfarit detsamma. Ha icke stunder av djupaste nedslagenhet ofta föregåtts av underbara upplevelser på höjden? I går svävade du uppe i rymden sjungande av glädje i det klara dagsljuset. I dag hänga vingarna slappa, och sången har tystnat. Om middagen badade du i solskenet av din Faders leende, om aftonen höres du klaga i öknen: "Min väg är fördold för Herren."

Har du förstått den trösterika innebörden av ordet "strax"? Varför följde nöden så omedelbart efter välsignelsen? Just för att den utgjorde fortsättningen därav. Då Gud låter sitt ansikte lysa över dig, vill Han därmed bereda dig för livets mörka stunder —dess Getsemane och Golgata. Han lyfter upp dig och styrker dig för vandringen mot djupen. Han ger dig ljus för att sedan sända dig ut i natten såsom de hjälplösas hjälpare.

Det är icke alltid du är skickad för livet i öknen. Härtill kräves en himmelsk upplevelse vid Jordanstranden. Blott skådandet av Sonen kan göra dig beredd att bära den börda Anden pålägger dig, och blott dopets härlighet kan hjälpa dig att uthärda hungern i öknen. — George Matheson.

Efter välsignelsen följer kampen.

Prövotiden som markerar själens andliga utveckling och mäktigt bidrar till att göra den framgångsrik, är icke av det allmänna slaget. Det är en tid då alla helvetets makter synas vara lössläppta, och själen tyckes likasom vara fångad i en snara. Vi äro medvetna om att djävulen med Guds tillåtelse har oss i sin hand. Men för dem som anbefallt sina själar åt Gud, ändras denna tid alltid i en avgjord seger. Den följes av ett härligt "efteråt" då rika tillfällen till tjänst öppna sig, tillfällen, som giva sextiofaldig skörd. — Aphra White.