"Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar." 1 Mos 24: 63.

VI skulle vara bättre kristna, om vi vore mera i ensamhet. Vi skulle uträtta mer, om vi mödade oss mindre och i stället tillbragte längre tid i avskildhet och stilla bidan inför Gud. Vi äro för mycket upptagna av jordiska ting. Vi plåga oss själva, emedan vi tro, att vi äro onyttiga, om vi icke ständigt äro i verksamhet. Vi inse icke värdet av stillheten i den fördolda kammaren under "den Allsmäktiges skugga". Som nation äro vi (engelsmän) mycket praktiskt anlagda, och "vi tro", såsom någon har sagt, "att vi måste ha alla järn I elden och anse den tid, som ej utnyttjas mellan städet och elden, förlorad, eller nästan förlorad". Och likväl är ingen tid bättre använd än den som är avskild för stilla begrundan och samtal med Gud, med blicken riktad uppåt mot himmelen. Vi kunna ej ha för många sådana stilla stunder i livet, då själen är öppen för varje tanke eller intryck Gud behagar meddela henne. Någon har sagt: "Drömmen är sinnets söndag." Låt oss ofta här i tiden unna oss en sådan "söndag", då sinnet icke anstränger sig utan vilar stilla, skådande uppåt, öppet för Gud, på samma sätt som Gideons ull låg inför Herren, tills den blev genomdränkt av daggen från himlen. Låt oss taga oss vilostunder, då vi varken göra, tänka eller planera något utan slå oss ned i naturens sköte för att där "vila oss något litet".

Den tid vi sålunda använda är icke en förlorad tid. Man kan väl icke påstå, att fiskaren förspiller tiden, då han lagar sina nät, ej heller att skördemannen är försumlig, då han under några minuter slipar sin lie uppe på bergets krön. Människorna i städerna kunna ej göra något bättre än att, så ofta det är dem möjligt, lämna stadslivets feberaktiga oro och, följande Isaks exempel, bege sig ut "på fältet". Då man är trött av hettan, larmet och jäktet, är vistelsen i naturen mycket välgörande. Den skall ha en lugnande, helande verkan. En vandring genom fälten, en promenad längs havsstranden eller över de blommande ängarna skall rena sinnet och komma hjärtat att klappa av glädje och nytt hopp.

Julafton
Jag har hört om en kärlek, så djup, att den
till det nedersta rum stigit ner
och sin härlighet lämnat i himmelen
för oss arma, ja, hört än mer:
att Han antog en tjänares ringhetsdräkt,
blivit mänska i allt oss lik
och inympats i fallen adamssläkt
att oss frälsa till himmelrik.

Att förlossa och rädda från synd och skam,
jag har hört, Han var alltid tillreds.
då föraktad Han vandrade vägen fram
likt ett lamm, som till slaktning leds.
Jag har hört, att sitt liv Han för fiender gav
med en krona av törnen fäst
på sitt heliga huvud och anden uppgav
för oss vorden en Överstepräst.

Jag har sett genom tron, har sett det allt,
och har följt Honom även jag,
och med troshand jag vidrört min Herres gestalt
och får skönja Hans anletsdrag.
Ja, jag sett och ser, hur Han ännu står
inför tronen i prästerlig skrud,
och mitt namn i Hans bröstsköld jag läsa får
och får höra Hans förbön hos Gud.

Hur förunderligt nå mig på skickelsens väg
de förborgade bönesvar.
De gå före, de följa mig steg för steg,
och dock dväljs jag härnere kvar.
Jag har hört, att det skimrar ett sällsamt ljus
som av middag vid senaste kväll —
och det är, då Han hämtar till Faderns hus
någon brudsjäl från pilgrimstjäll.
Henrik Schager