"Då kom en förskräckelse över honom och stort mörker." 1 Mos 15: 12.

SOLEN gick slutligen ned och Österns natt kastade sin slöja helt plötsligt över landskapet. Uttröttad av själsstriderna, vakorna och dagens mödor föll Abraham i en tung sömn. Under denna sömn överfölls hans själ av ett ogenomträngligt, fruktansvärt mörker, vilket höll på att kväva honom och likt en nattmara plåga honom. Känner du i någon mån till, hur fasansfullt detta mörker är? Då någon förfärlig sorg, vilken synes för tung för att vara förenlig med den fullkomliga kärleken, med ett förkrossande slag träffar själen och frånrövar henne den lugna vilan i Guds barmhärtighet samt driver henne ut på ett hav, som ej upplyses av en enda hoppets stråle, då ovänlighet och grymhet plåga det tillitsfulla hjärtat, tills det börjar tvivla, om det överhuvud finns en Gud, som ser och likväl tillstädjer allt detta — då upplever själen något av det som benämnes "mörkret och den stora förskräckelsen". Sådant är människolivet: glädje och sorg, skugga och solsken och en molnbetäckt himmel, som övergår i strålande ljus. Och under allt detta förverk ligar den gudomliga rättvisan sina avsikter, utförande sitt verk både i andra och i den enskilda själen, vilken synts vara föremål för särskild fostran. Ack, du som är uppfylld av fasa inför det stora mörkret i Guds handlingssätt med människorna, lär att lita på den visdom, som aldrig begår ett misstag och som är förenad med omutlig rättvisa. Vet, att Han, som övergiven ropade, omsvept av mörkret på Golgata, är redo att ledsaga dig genom dödsskuggans dal, tills du ser solen skina på den andra sidan. Låt oss, genom vår Förelöpare, kasta hoppets ankare på andra sidan om förlåten, som skiljer oss från det osynliga. Där skall det förbliva orubbligt fast, tills dagen gryr och vi följa efter till den hamn, som tillförsäkrats oss genom Guds oföränderliga rådslag. — F. B. Meyer.

Lärjungarna trodde, att den vredgade sjön skilde dem från Jesus.
Ja, somliga av dem till och med menade, att det trångmål de råkat i var ett tecken på, att Jesus hade glömt dem och ej längre brydde sig om dem. Ack, min käre vän, det är, när bekymren plåga dig, som djävulen viskar: "Gud har förgätit dig. Gud har övergivit dig." Det är då ditt tvivlande hjärta utropar med Gideon: "Om Herren är med oss, varför har då allt detta kommit över oss?" Det onda har drabbat dig, för att du skulle komma närmare Herren. Avsikten därmed är icke att skilja dig från Gud, utan att du trognare, ihärdigare och uppriktigare måtte hålla dig till Honom.

Vi böra överlåta oss helt åt Gud, just då det ser ut, som om Han skulle ha övergivit oss. Låt oss njuta av ljus och tröst, då Han behagar giva oss dem, men må vi icke fästa oss vid gåvorna utan vid givaren själv. Då vi vandra i naken tro och natten överfaller oss, låt oss gå framåt genom det förfärande mörkret.

"Nalkas och mig den onda dag,
dagen, då mörkret begär mig,
drabba mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval, som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten, ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig."