"När han — — hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: 'Herre, lär oss att bedja — —'. Då sade han till dem: 'När I bedjen, skolen I säga så: — — tillkomme ditt rike'." Luk 11: 1-2.

DÅ lärjungarna sade: "Lär oss att bedja", lyfte Mästaren upp sina ögon och blickade ut över Guds vida skapelse. Den slutliga uppfyllelsen av drömmen om evigheten och Guds plan med människans liv sammanfattade Han i trenne skarpt utmejslade innehållsdigra meningar och sade: "När I bedjen, skolen I säga så: —"

Vilken skillnad mellan denna och många andra böner vi hört! Huru lyder vår bön, om vi följa vårt eget hjärtas råd? "Ack, Herre, välsigna; mig, min familj, min församling, min stad, mitt land", och allra sist, innan vi sluta, bedja vi för Guds rikes utbredande över hela världen.

Mästaren börjar, där vi sluta. Hans ordning är: först världen, sedan de personliga behoven. Först sedan jag i min bön överfarit varje världsdel, varje avlägsen Ö ute i havet och omfattat varje människa, även i den lägststående människoras samt Guds avsikt ifråga om hela världen, blir jag tillsagd att bedja om ett stycke bröd för mig själv.

Då Jesus gav sitt allt, ja, utgav sig själv för oss i den helga korsdöden, är det då för mycket, om Han ber oss göra detsamma? Ingen man eller kvinna kan främja Guds rike eller ens tangera gränsen för Guds kraft, innan den läxan blivit inlärd, att arbetet för Kristus är det förnämsta i livet, och att alla personliga hänsyn, huru dyrbara eller viktiga de än må vara, måste underordnas detsamma. — D. Francis

"På hans rike skall ingen ände vara." Luk 1: 33.