"— alla I Herrens tjänare, I som stån om natten i Herrens hus. — — Herren välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord." Ps 134: 1,3.

EN UNDERLIG tid för tillbedjan, säger du, att om natten stå i Herrens hus, att tillbedja i sorgens djupa dal — det måtte i sanning vara en svår sak. Ja, förvisso. Men däri ligger just välsignelsen och beviset för den fullkomliga tron. Om jag vill lära känna min väns kärlek, måste jag pröva dess halt under den mörka dagen. På samma sätt är det med den gudomliga kärleken. Det är lätt för mig att tillbedja under livets sommar, då luften tonar av sång och träden digna av frukt. Men skall mitt hjärta sjunga, även om fågelsången tystnat och frukterna fallit av träden? Skall jag om natten stå i Guds hus? Skall jag älska Honom och vaka med Honom också under natten i Getsemane? Skall jag hjälpa Honom att bära korset uppför smärtornas väg? Skall jag med Maria och den lärjunge Han älskade stå vid Hans sida i Hans dödsstund och med Nikodemus bära den döda kroppen till graven? Om jag kan detta, då är också min tillbedjan fullkomlig och jag undfår rik välsignelse. Min kärlek har omfattat Honom i Hans förnedring. Min tro har funnit Honom i Hans ringhet. Mitt hjärta har under den simpla förklädnaden igenkänt Hans majestät, och jag vet nu, att det ej är gåvan utan Givaren jag åstundar. Då jag om natten mäktar stå i Hans hus, har jag mottagit Honom uteslutande för Hans egen skull. — George Matheson

Med fullaste frihet jag lämnar
min fostran, o Gud, i ditt val!
Välj själv, vad du helst vill mig sända
av hugnad, av saknad, av kval.
Jag kysser i ödmjukhet redan
din faderligt vårdande hand.
Ditt val jag ej fattar här nedan
men först uppå himmelens strand.

Väl känns det rätt ofta, som skulle
du misstag begå mot min själ,
som läte du elden mig bränna
för hårt, som du läte mig träl
för män'skor och frestelser vara
och glömde ditt eget förbund
att lösa min fot ur var snara
och bistå i prövningens stund.

]ag vet dock du huldaste Fader,
att misstag du aldrig begår!
Din kärlek är aldrig en källa,
som sviker den till henne trår.
Hur skulle väl stoftet begära
att fatta den Eviges råd?
Nej! Det blott må vara min ära
att tro och i mörkret din nåd.