"Sedan — — gick han upp på berget för att vara allena.'' Matt 14: 23.

EN av de välsignelser det forna sabbatsfirandet medförde var stillhet, vila och helig frid. En underbar styrka vinnes i ensamheten. Kråkorna och vargarna färdas i flock, lejonet och örnen äro ensamma.

Styrkan ligger ej i larmet och bullret utan i stillheten. Sjön måste vara alldeles lugn för att kunna återspegla himmelen. Vår Herre älskade människorna, men huru ofta se vi icke Honom gå avsides för en liten stund. Han utnyttjade varje litet tillfälle för att draga sig undan folkskaran. Om kvällen smög han sig ofta upp till berget. Han utförde sitt verk huvudsakligen i städerna och i byarna vid sjöstranden, men Han älskade mest höjderna, och då natten kom, sökte Han sig bort till deras fredliga sluttningar.

Vårt stora behov i dag är att gå avsides med Herren för att sitta ned vid Hans fötter i helig avskildhet. Ack, att vi åter vore i besittning av den begrundandets konst, vilken vi förlorat! Ack, att vi vårdade oss om den gömda platsen! Ack, att vi kände till vilken sällhet det medför att bida inför Gud!

"Vid Jesu fötter — hur gott att vara
i stilla stunder;
där vill Han själv för mig uppenbara
sin kärleks under.
Där får jag se vad Han gjort för mig,
och aldrig, aldrig Han ändrar sig —
Han är trofast!

Vid Jesu fötter, där får jag lära
att intet vara,
att veta blott vad Hans Ande kära
vill mig förklara.
När jag alls ingenting själv förstår
så vet jag dock, att Han allt förmår,
Han mig leder!"