"Hon är icke här." (Det är icke här, eng övers.) Job 28: 14.

JAG minns, hur jag en sommar sade vid mig själv: "Det är havet jag behöver", och jag for ned till havet. Men det tycktes säga: "Det är icke här." Havet gav mig icke det jag hade hoppats. Då tänkte jag: "Bergen skola skänka mig vila", och jag reste till bergen. När jag på morgonen vaknade, möttes mina blickar av det höga berg jag så längtat efter. Men det sade: "Det är icke här." Det tillfredsställde mig icke. Ack, det var Hans kärleks ocean och de höga berg, vilka rymma Hans sanning, som jag behövde. Det var den vishet, om vilken "djupen" sade: "Hon är icke här", och som ej kan jämföras med guld och ädla stenar. Kristus är visheten, och det är Honom vi bäst av allt behöva. Vår inre oro kan endast stillas, då Han för oss uppenbarar sin eviga kärlek. — Margaret Bottome.

"Älskad evigt av min Gud —
underbart att det förstå!
Höge Ande, himlabud,
du har sagt mig det är så.
O, den helga, djupa frid,
som regerar själ och sinn'!
Hur förnims ej ljuvt därvid:
jag är Hans, och Han är min.

Hans för evigt! Om så är,
vem kan skilja Gud och mig?
Kristus själv, alltmera när,
för min själ förklarar sig.
Jord och himlar, viken, flyn!
Förstfött ljus, i natt förbrinn!
Jag skall möta Gud i skyn —
jag är Hans, och Han är min"

Förgäves skall du försöka kvarhålla örnen i skogen. Om du och samlade omkring honom en kör av de bästa sångfåglar, gåve honom en plats i den förnämsta furan och läte bevingade budbärare bringa honom de bästa läckerheter, han skulle dock försmå alltsammans. Med blicken riktad mot alptoppen skulle han spänna sina stolta vingar till flykt och svinga sig upp till sina fäders näste, omgivet av klippfästen och omsvept av stormens och vattenfallens vilda musik.

Människosjälen i sin örnflykt kan ej finna vila på något mindre än urtidens klippa. Himmelen är hennes urhem. Guds egenskaper äro hennes klippfästen. Mot evigheten riktar hon sina mäktiga vingslag! "Herre, DU har varit vår tillflykt från släkte till släkte." — Macduff

Förkrossad till din fot jag sjunker,
o Herre, tag mig som jag är!
Det är ej längre dina gåvor,
det är dig själv, som jag begär.
O, ingenting kan tillfredsställa
den längtan, som du väckt hos mig,
förrän du själv dig uppenbarar,
och helt jag sjunker in i dig.

O Kärlek, som dig själv utgivit,
ej må mitt stoft fördunkla dig!
0 Kärlek, som mitt allt har blivit,
jag kan ej leva utan dig.
Omslut mig med din rena låga,
all egenhet i grund förtär,
att av ditt liv jag blott må leva
och evigt vara, där du är!

Dock ej må jag dig föreskriva
den tid, den nåd, du vill bete.
Min hjärtebön skall ständigt vara:
Ack Herre, må din vilja ske!
Jag lägger mina svaga händer
uti din starka allmakts hand,
förvissad om, att du mig leder
i frid till fadershjärtats land
L.H.