"Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått." Fil 4: 18.

I EN av mina trädgårdsböcker finnes ett kapitel med den intressanta titeln "Blommor, som växa i skuggan". Det behandlar de platser i trädgården, som aldrig få solljus. Min rådgivare nämner där det slags blommor, som ej sky de dunkla vrårna utan snarare tycka om dem och frodas där. I andens värld finna vi samma företeelse. Då de yttre omständigheterna bli påfrestande och krävande, framträda dessa "blommor". De växa i skuggan. Huru kunde vi annars förklara flera av aposteln Pauli erfarenheter?

Vi finna honom i fångenskap i Rom. Det ser ut som skulle han blivit avbruten i sin livsuppgift. Men just i det omgivande mörkret började dessa "blommor" framträda i strålande och underbar härlighet. Kanske funnos de där tidigare, men aldrig så sköna och kraftiga, som de nu visade sig. Löftena avslöjade för honom skatter som han aldrig, förr skådat.

Bland dessa skatter funnos underbara ting: Kristi nåd, kärlek, glädje och frid, och det såg ut som skulle det omgivande mörkret ha fordrats för att ur dem framplocka den dolda inre härligheten. I alla fall blev mörkret platsen för en uppenbarelse, och Paulus började förstå såsom aldrig förr vidden av och rikedomen i sin andliga arvedel.

Vem av oss har ej känt män och kvinnor, vilka i tider av mörker och ensamhet blivit beklädda med kraft och mod? Inspärra sådana människor var ni behaga, deras skatt följer dem in i fängelset. Den kan ni ej utestänga. Deras jordiska egendom kan man förstöra och ödelägga, dock: "Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja." — Dr. Jowett.

Varje blomma, även den vackraste, har, då den vänder sig mot solen, sin skugga bakom sig.

Där det finns mycket ljus, finns det och mycken skugga.