"Han drog ut fastän han icke visste, vart han skulle komma." Hebr 11: 8.

DETTA är tro utan att se. Då vi kunna se, är det ej tro utan logisk bevisföring. När vi reste över Atlanten, fingo vi en läxa just häri. Vi sågo ingen väg på havet, ej heller någon kust framskymta. Likväl tecknade vi med nogranhet dag för dag på kartan vår väg över havet. Och då vi voro på tjugu mils avstånd från land, visste vi lika säkert, var vi befunno oss, som vi hade vetat det under hela den tretusen mil långa resan.

Huru hade vi mätt och utmärkt kursen? Dagligen hade vår kapten tagit fram sina instrument, sett upp mot himmelen och enligt solen fastställt kursen. Han seglade efter himmelskt, ej efter jordiskt ljus.

På samma sätt ser tron uppåt och seglar framåt efter Guds stora sol, utan att speja varken efter kusten, någon jordisk fyrbåk eller farled: Ofta ser det ut som skulle vi gå mot ytterlig osäkerhet, ja, till och med mot mörker och undergång, men Han banar väg så att dylika midnattsstunder ofta bliva själva porten till tider av ljus. Låt oss i dag förtröstansfullt gå framåt mot en okänd framtid.

Alltför många av oss önska 'se vägen framför sig i hela dess längd, förrän de våga börja med något nytt'. Om detta vore möjligt, huru skulle de kristliga dygderna få tillfälle att utvecklas? Tro, hopp och karlek kunna ej plockas på träd så som mogna äpplen. Efter orden "I begynnelsen skapade" följer Ordet "Gud". Redan vid första steget vrides nyckeln om till Guds krafts förrådshus, och det är ej blott sant, att Gud hjälper dem som hjälpa sig själva, utan Han hjälper även dem som ej kunna göra det. Du kan i varje ögonblick förlita dig på Honom. "Genom att förbida Gud nå vi målet för vår färd snabbare än med våra fötter."

Genom att vara alltför eftertänksamma kunna vi ofta förlora tillfället.