"Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till dess morgonrodnaden gick upp." 1 Mos 32: 24.

GUD kämpade mer med Jakob än Jakob kämpade med Gud.
Det var Människosonen, förbundets ängel, Gud i människogestalt, som tryckte ned honom och pressade ur honom det gamla livet. Och innan morgonen grydde, hade Gud segrat och Jakob föll ned inför Honom med höften ur led. Men han föll i Guds armar och klamrade sig fast vid Honom. Han kämpade, tills han undfick välsignelsen. Det nya livet föddes och Jakob steg från det jordiska planet upp till det himmelska, från det mänskliga till det gudomliga, från det naturliga till det övernaturliga. Då han på morgonen lämnade platsen, var han en svag, bruten man, men Gud var där i stället, och den himmelska rösten förkunnade: "Du skall icke heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger."

Mina älskade, detta måste alltid vara förebilden till varje förvandlat liv. Var och en av oss får, ifall Gud har kallat oss till det högsta och bästa, uppleva en andlig kris, då alla utvägar stängas, och vi stå inför undergång eller något högre, som övergår alla våra drömmar. Vi äro absolut beroende av ett Guds ingripande, men detta sker blott på bekostnad av något, som vi måste avstå från. Vi måste överlåta oss helt, låta vår egen vishet, styrka och rättfärdighet fara, för att korsfästas och levandegöras med Kristus. Gud vet, hur Han skall leda oss fram till denna avgörelse, och Han vet också, hur Han skall föra oss ut ur den.

Leder Han dig på detta sätt? Är detta avsikten med dina tunga prövningar, din svåra omgivning, den omöjliga situationen eller den prövande plats, där du icke förmår stå utan Honom, och där du ej har tillräcklig kraft att segra ?