"Såsom bedrövade, men dock alltid glada." 2 kor 6: 10.

SORGEN var vacker, men hennes skönhet var månskenets, som lyser genom trädens lövprydda grenar i skogen, kastande liksom ett stänk av silver över den mjuka, gröna mossan därinunder.

Då Sorgen sjöng, liknade hennes röst näktergalens låga, ljuva drillar, och i hennes ögon syntes den liknöjda blicken hos en, som har upphört att vänta sig någon glädje. Hon kunde med ömt deltagande gråta med dem som gräto, men att fröjdas med dem som voro glada var okänt för henne.

Glädjen var även vacker, men hans var den strålande sommarmorgonens skönhet. Ur hans ögon lyste det glada skrattet, som han bevarat från barndomen, och hans hår glänste av solskenets kyss. Då Glädjen sjöng, steg hans röst såsom lärkans drill mot skyn och han rörde sig likt en erövrare, som aldrig lidit ett nederlag. Han kunde fröjda sig med alla glada, men att gråta med dem som gräto, det var honom främmande.

"Vi kunna aldrig förenas'', sade sorgen längtansfullt.

"Nej, aldrig." Och Glädjens ögon blevo beslöjade, då han talade.

"Min väg leder genom de solbelysta ängarna, de härligaste rosor vänta på att plockas av mig, och sångfåglarna förbida min ankomst för att uppstämma sina vackraste visor."

"Min väg", sade Sorgen, och vände sig långsamt bort "leder genom de mörknande skogarna. Blott med månskenets blommor skola mina händer fyllas. Likväl skall den ljuvligaste av alla jordiska sånger — nattens sång om kärleken — bliva min. Farväl, Glädje, farväl!"

Just medan hon talade, varseblevo de en gestalt, som stod framför dem. De sågo Honom blott dunkelt, men Han hade en kunglig hållning, och med stor och helig bävan föllo de ned inför Honom.

"Jag ser i Honom, gädjens Konung, viskade sorgen, "ty Han bär många kronor på sitt huvud och märkena efter spikarna i Hans händer och fötter äro ärren efter en stor seger. Inför Honom förvandlas all min sorg, till oförgänglig kärlek och glädje, och jag överlåter mig åt Honom för evigt."

"Nej, Sorg", sade Glädjen milt, ''jag åter ser i Honom Sorgens Konung. Kronan på Hans huvud är en törnekrona, och märkena efter spikarna i Hans händer och fötter äro ärren efter en stor ångest. Även jag överlåter mig för evigt åt Honom, ty sorg tillsammans med Honom måste vara ljuvligare än någon glädje jag förr känt till."

"Då äro vi ett med Honom," utropade de glatt, "ty ingen utom Han kan förena glädje och sorg."