"Stadigt förbidade jag Herren." Ps 40:1.

ATT förbida är mycket svårare än att vandra. Förbidandet kräver tålamod, och tålamodet är en sällsynt dygd. Det är gott att veta, att Gud låter skyddande häckar växa upp kring sitt folk. Men då häcken stänger utsikten för oss och håller oss inom en trång verkningskrets, då undra och spörja vi, om vi någonsin skola få komma ut igen för att erhålla rikare tillfällen till tjänst. Det blir svårt för oss att "lysa i den lilla vrån". Men Gud har en avsikt med alla sina dröjsmål. "Herren leder en god mans steg", läsa vi i Ps 37: 23 (eng övers.)

George Muller hade i marginalen i sin Bibel vid denna vers antecknat: "Samt även uppehållen på vägen." Det är ödesdigert, då människor bryta sig väg genom Guds häckar. Beträffande den kristnes vandring gives det en livsprincip: Han må aldrig lämna den plats, där Gud ställt honom, förran molnstoden höjt sig. Då vi lärt oss att förbida Guds ledning i allting, skola vi få känna den kraft, som finner sitt högsta uttryck i en jämn, stadig vandring med Gud. Många av oss sakna den kraft vi så ivrigt längta efter. Men Gud ger oss tillräcklig kraft för varje uppgift Han förelägger oss. Att bida och troget följa Hans ledning — detta är kraftens hemlighet. Allt, som ligger utanför lydnadens utstakade bana, är en förlust av tid och kraft. Bida Hans ledning. — S. D. Gordon.

Måste livet bli ett misslyckande för den som är nödsakad att stå stilla i tvungen overksamhet och och blott iakttaga tidens växlande ebb och flod? Nej, segern vinnes just härigenom. Men detta är tusen gånger svårare än att under dagar fulla av aktivitet rastlöst rusa framåt. Det fordras större hjältemod, att stå stilla och bida, utan att förlora modet eller hoppet, det fordras mod att underkasta sig Guds vilja och avstå åt andra sitt arbete och sin äreställning, att vara lugn, förtröstansfull och lycklig, när den glada hopen hastar förbi en. Det bästa är att sedan vi "fullgjort allt behälla fältet". — J. R. Miller

"Själv blott ett intet, intet,
dock förd uti Ledarens band,
en tjänare blott, som vid dörren
förväntar en vink av Hans hand!
Harpan, som tonerna giver,
när Mästar'n på strängarna slår
men även i tystnad förbliver,
tills åter Hans hand den når!"