"Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind; blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut." Höga V 4: 16.

SE ett ögonblick på betydelsen av denna bön. Den har sitt upphov i det faktum, att liksom vällukt kan vara förborgad i ett kryddträd, så kunna andliga gåvor ligga obrukade och outvecklade i en kristens hjärta. Många säga sig vara kristna, men de sprida icke vällukten av ett helgat liv. Samma vindar blåsa över tistlar och doftande träd, men det är blott det ena slaget, som utbreder rik vällukt.

Stundom sänder Gud prövningens starka stormar över sina barn för att utveckla de kristliga dygderna. Liksom facklorna brinna klarast, de svängas av och an, liksom enbusken doftar bäst, då den kastats i lågorna, så utvecklas den kristnes värdefullaste egenskaper, medan lidandets och motgångens nordanvind blåser. Förkrossade hjärtan utsända ofta den doft, som är välbehaglig för Gud.

"Ett litet valluktsskrin, ett kostbart sådant ägde jag
av jordisk kärleks underbara nardus fyllt.
Där innerst i mitt hjärtedjup jag varligt gömde det
och lyfte sparsamt på dess lock, att ej dess doft förlora.
En dag djup sorg mig drabbade och tyngden
därav slog grymt min dyra skatt i tusen spillror.
Mitt arma hjärta, huru skälvde icke det!
Men mitt i sorgen — se, ett under
av djup gudomlig nåd! Förvandlad blev
min kärlek till en himmelsk ström,
som ägde läkedom för sorgsna, brustna hjärtan,
medan en röst från ovan klart
till mig viskade: 'Mitt kära barn,
tröstad med den tröst, varmed du själv nu blivit har,
gå du åstad att andra trösta,
och smaka du skall ljuv gemenskap med mig,
vars hjärta av kärlek brustit har
och all världen hela förmår!"