"Men Herren har sagt till mig; Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig." 2 Kor 12: 9.

DET hade behagat Gud att under särskilt prövande och svåra omständigheter hemkalla mitt yngsta barn. Då jag just hade nedbäddat den lillas kropp på kyrkogården och återvände hem, kände jag det vara min plikt att för mina församlingsbor predika om lidandets mening.

Då jag fann, att ovanstående bibelord ingick i följande söndagstext, tog jag det som ett budskap från Mästarn till dem och mig själv. Men då jag förberedde mig, märkte jag, att jag ej av uppriktigt hjärta kunde säga, att dessa ord voro sanna. Därför knäböjde jag och bad Gud, att Han skulle låta sin nåd vara nog för mig. Då jag under bönen öppnade ögonen, såg jag på väggen en kolorerad bibelspråkstavla, som min mor hade gett mig några dagar tidigare. Den hade blivit dithängd, medan jag var på den ferieresa, under vilken mitt lilla barn hade tagits från oss. Jag hade ej fäst mig vid den, då jag kom hem, men då jag nu såg upp, mötte dessa ord min blick: "Min nåd är dig nog." Ordet "är" var utfört i ljusgrönt, medan orden "Min" och "dig" hade annan färg.

Detta budskap nådde mig såsom en tillrättavisning, för att jag kunnat bedja en sådan bön: Herre, låt Din nåd vara nog för mig." Nästan hörbart ljöd, det till mig: Huru vågar du bedja om det som redan är till?" Gud kan ej göra sitt verk fullständigare, än Han redan gjort det. Stå upp och tro det, och du skall finna det vara sant, helt enkelt emedan Herren säger. "Min nåd är (inte skall eller kan vara) dig nog."

Från denna stund äro, som jag hoppas, dessa ord: "Min", "är" och "dig" outplånligt inristade i mitt hjärta. Och allt sedan dess har jag, Gud vare lov, sökt att i mitt liv förverkliga detta budskap.

Den lärdom jag då fick, och vilken jag försöker delge andra, är: "Förvandla aldrig Guds verkligheter till förhoppningar eller böner, utan utnyttja dem såsom verkligheter, och du skall finna, att de äro just så mäktiga, som du tror dem vara. — H. W. Webb Peploe

"Guds nåd är mig nog, Han mig aldrig har svikit,
jag tror varje ord, som Han har sagt.
Han aldrig ännu från sitt löfte har svikit,
Han håller det fast med sin makt.

Hans nåd är mig nog, ej mig ängslan kan tränga,
ty Frälsaren strider för mig.
Och nåden mig skyddar, när skyarna hänga mörkt hotande över min stig."