"Elias var en människa med samma natur som vi." Jak 5: 17.

GUD vare lov därför! Han gömde sig bakom en ginstbuske, såsom det hänt dig och mig. Han klagade och knotade, såsom vi ofta gjort, var tvivlande såsom du och jag ofta varit. Men sådan var han icke, då han stod i förening med Gud. Fastän en man "med samma natur som vi", framhärdade han i sin bön. Så lyder den djupa grundtexten. Vad vill detta lära oss? Vi måste framhärda i var bön.

Stig upp till toppen av Karmel, och du skall där få se skillnaden mellan tro och åskådning. Det var icke elden, som nu behövdes, utan vattnet. Den man, som kan befalla över elden, kan genom samma medel också befalla över vattnet. Det berättas, att han lutade sig ned mot jorden och sänkte sitt ansikte mellan sina knän, d. v. s. han slöt sina ögon och öron för alla tecken och ljud. Han var i en ställning, där han varken kunde se eller höra något av det som hände omkring honom.

Han sade till sina tjänare: "Gå upp och skåda ut åt havet." Denne gick och skådade ut, men sade: "Jag: ser ingenting."

Vad göra vi under dylika förhållanden? Säga vi icke: "Det är, vad jag tänkte", och så upphöra vi att bedja. Vad gjorde Elia? Han bjöd tjänaren sju gånger gå tillbaka. När han då kom dit för sjunde gången, sade han: "Nu ser jag ett litet moln, icke större än en mans hand." En mans hand hade höjts mot himlen i bön och åkallan, och i ett ögonblick föll regnet, så att Ahab på sin snabba springare icke hann till Samarias port. Detta ger oss en undervisning i tro och åskådning. Tron stänger in sig allena med Gud. Åskådningen ställer sig på utkik och ser intet. Tron framhärdar i bönen, utan att finna något hoppingivande yttre tecken. Vet du, vad det vill säga att bedja på detta sätt i uthållig bön? Låt förhållandena te sig huru nedslående som helst, fäst intet avseende, vid dem. Den levande Guden är alltjämt i himmelen, och Han är god, även då Han dröjer. — Arthur T. Pierson.