"Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven." Matt 27: 61.

HURU dåraktig och gagnlös är icke sorgen! Kunde de sörjande systrarna, då de sutto gent emot graven, där Gudasonen legat, se framför sig de tvåtusen år, som triumferande svunnit hän? Sågo de något annat för sin inre blick än detta: "Vår Mästare är borta!"

Din och min Kristus har kommit till oss tack vare deras förlust. Myriader sörjande hjärtan ha skänkts uppståndelsehopp mitt under den djupaste smärta. De sågo det nakna sädeskornet, som bragte fram all välsignelse, men skådade intet av allt detta. Det som för dem syntes vara ett livs avslutning var i själva verket kröningsförberedelserna. — De sågo det icke. De sörjde, de gräto och gingo bort för att, drivna av sin kärlek, komma åter till graven, som alltjämt för dem var stum och icke upplystes av profetians ljus.

På samma sätt är det med oss. Vi sitta envar vid graven i vår örtagård och säga: "Det finns ingen bot för min smärta. Jag kan icke förstå, att den skulle skänka mig någon vinning. Jag kan icke låta trösta mig." Och dock — bidande på uppståndelsen — döljer vår Mästare sig ofta i den djupaste och svåraste nöd.

Där döden går fram över våra liv, där följer Frälsaren i spåren. Där det mänskliga hoppet grusats, spirar det gudomliga upp i härlighet. När mörkret är tätast, gryr den dag, som ingen afton känner. När livet nått sin fullbordan, skola vi finna, att graven ej vanställt vår örtagård. Glädjen har genom sorgen fördjupats. Sorgen har fått sitt skimmer av glädjens blomster, som Gud planterat omkring densamma. Måhända behaga oss dessa blommor icke nu; de äro icke sådana vi helst velat plocka. Men de äro hjärteblomster: tro, hopp, kärlek, glädje, frid. Dessa blommor spira upp kring varje grav, som gömmes i djupet av gudsbarnets hjärta.

"Förgäten? Nej, den är dock oförgätlig,
min smärta, än i dag, så djup, omätlig
som havets väg. Och dock dess stilla flöden
få spegla himlens glans, den gyllne glöden."