"Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser." Hebr 11: 1.

DEN sanna tron sticker in brevet i postlådan för att låta det gå vidare. Misströstan fasthåller det i ena hörnet och undrar varför inget svar kommer. Jag har i min skrivbordslåda några brev, som jag skrivit för flera veckor sedan. Men det råder en viss osäkerhet beträffande adressen eller innehållet, och därför ha de ej avsänts. De ha tillsvidare gjort varken mig eller någon annan glädje. De skola ej heller göra någon nytta förrän jag gett dem ifrån mig och via postföraren anförtrott dem åt posten.

Detta är den levande trons väg. Den anbefaller sin sak åt Gud och låter Honom verka. I den trettiosjunde psalmen ha vi ett gott ord: "Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom; Han skall göra det." Men vi måste först "befalla vår väg åt Herren", sedan är Han redo att, "göra det". Tro är att mottaga eller rättare taga emot de gåvor Gud erbjudit. Vi kunna tro, komma, anbefalla och vila, men vi skola aldrig till fullo erfara välsignelsen, förrän vi intagit denna ställning av ständigt mottagande av Herrern.

En troende ung man skrev följande brev till en gammal kvinna, som var djupt bekymrad över sin son: "Ni oroar Er för mycket över honom. Sedan Ni bett för honom på det sätt Ni gjort och anbefallt honom i Guds hand, är det då icke bäst, att Ni upphör att hysa oro för honom? Befallningen: "Haven ingen omsorg" vet ej av några gänser och detsamma gäller ordet: "Kasten alla edra bekymmer på Honom." Om vi kastat våra bördor på en annan, kunna de då längre trycka oss? Om vi taga dem med oss från nådens tron, är det klart, att vi ej lämnat dem där. Beträffande mig själv och mina böner har jag använt denna prövosten: om jag, efter det jag anförtrott allt åt Gud, i likhet med Hanna icke längre är nedtyngd i mitt sinne, och mitt hjärta icke mera är plågat eller oroligt, då finner jag, att jag bett i tro. Men om jag tar bördorna med mig, är det klart, att jag ej övat tro i min bön.

"Hjälp mig då att aldrig taga
bördan som är lagd på dig,
åter på min egen skuldra
att ånyo trycka mig!

Nej, må jag ej blott den kasta,
som du själv mig bjudit har,
men och låta den för evigt ligga,
Herre, på dig kvar!

Då skall och från, mina läppar
tränga till din tron en gång
icke blott ett rop ur djupen,
utan och en jubelsång:
"Mig och mina bördor bar du,
tills var börda lyftes av,
pris och tack ske dig, o Herre,
som åt mig och seger gav!"
L. S.