"Om och min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv." Ps 138: 7.

DEN hebreiska texten lyder: "Går genom nödens centrum," Vilka talande ord! Vi ha kallat på Herren under nödens dag, vi ha gjort anspråk på Hans löften om hjälp, men hjälpen har uteblivit. Fienden har ansatt oss, tills vi befunnit oss mitt i kampens hetta, i "nödens centrum". Varför längre göra Mästaren omak?

Då Marta sade: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död", fick hon till svar på sin otro följande löfte: "Din broder skall stå upp igen." Då vår väg går genom "nödens centrum" och vi frestas att med Marta tänka, att all hjälp är ute, möter oss Herren med ett löfte ur Skriften: "Om och min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv. Om också svaret länge dröjt, och vi alltjämt befinna oss mitt "nödens centrum" den plats, där Han vill skänka oss liv och icke svika oss.

Då läget är som allra mest hopplöst, är den rätta stunden inne för Honom att räcka ut sin hand, utsläcka fiendens vrede och fullborda vår frälsning. Det är den stund, då Han tillbakavisar de fientliga angreppen och gör en ände på striden. Ha vi då anledning att misströsta? — Aphra White.

"Jag har en vän, ja en underbar vän,
varje stund Han är mig när,
leder mig rätt och bevarar mig väl,
när frestad och prövad jag är.
Tänk, vilken ljuvlig frid jag nu har,
trygg vid Hans sida jag går,
ty allt mitt bekymmer, min omsorg Han tar,
tills lyckligt vid målet jag står."