"Han var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla." Rom 4: 21.

DET HETER om Abraham att han icke försvagades i sin tro när han betänkte, att hans egen kropp var såsom död. Han kunde hålla ut i tro emedan han icke såg på sig själv, utan på Herren den Allsmäktige.

Han vacklade icke inför Guds löfte utan stod upprätt utan att digna under den väldiga bördan av välsignelsen. I stället för att försvagas i sin tro, blev han stark, och allteftersom svårigheterna växte, uppfylldes han av mera kraft och förhärligade Gud för Hans alltillräcklighet. Han var fullt viss om att Han, som givit löftet, icke endast var mäktig att uppfylla det, utan, såsom det ordagrant heter enligt grundtexten, var mäktig att göra det på ett överflödande och frikostigt sätt — såsom den som äger outtömliga rikedomar.

Guds tillgångar veta ej av några gränser. Begränsningen finnes alltid hos oss. Vår begäran, vår uppfattning, vår bön är alltför inskränkt, våra förväntningar äro alltför små. Gud vill föra oss till större kännedom om sig, så att vi bli i stånd att fatta Honom, förbida Honom och tillägna oss Honom på ett fullare sätt än nu. Ack, skola vi svika Honom härutinnan? Vår Gud vet av inga gränser, då vi bedja och förbida Honom. Det gives blott ett sätt för Hans välsignelse: "l enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i oss. — A. B. Simpson