"Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog så ut till det land, som han skulle få till arvedel." Hebr 11:8.

VART han skulle gå, det visste han icke; det var honom nog att vandra med Gud. Han stödde sig icke så mycket på löftesordet som på Löftesgivaren. Han såg icke på vägens svårigheter, utan på Konungen, den evige, odödlige, osynlige, den ende vise Guden, som hade värdigats bestämma kursen för honom. Han skulle förvisso rättfärdiga sig själv. O, ärofulla tro! Detta är ditt verk, dessa äro dina möjligheter: att vara tillfreds med att draga ut med förseglad order på grund av orubblig tillit till Överbefälhavaren, att vara villig att stå upp, lämna allt, och följa Kristus, fylld med glad förtröstan på att det bästa jorden har att giva icke kan jämföras med det ringaste i himmelen. — F. B. M.

Riv i små stycken varje självuppgjord resplan, den kommer i varje händelse att grundligt slå fel. Din Vägvisare skall icke hålla sig till de gamla stigarna. Han skall föra dig på vägar som du icke haft en aning om. Han hyser ingen fruktan och Han vill, att du skall känna dig trygg, då du befinner dig i Hans sällskap.

"Förtrösta glatt på Gud!
Förstår du ej Hans ledning än,
så lita dock på Ledaren.
Mot seger i Hans kraft det bär.
Han hos dig är."