"Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren." 1 Tess 4: 16-17.

BITTIDA om morgonen, då det ännu var mörkt, stod Jesus upp från de döda. Solen hade icke höjt sig i öster ännu, och skuggorna hade ej flytt; endast morgonstjärnorna lyste över den öppna graven. Invånarna i Jerusalem hade icke vaknat. Det var alltjämt natt — sömnens och mörkrets stund rådde. Jesu uppståndelse väckte icke staden ur dess slummer. Kristi kropps församling, skall också uppstå bittida om morgonen, medan det ännu är mörkt och endast morgonstjärnorna tindra. — I likhet med Honom skola de heliga uppvakna, medan nattens och mörkrets barn alltjämt sova dödens sömn. Ingen skall störas vid deras uppståndelse. Världen hör ej den röst, som kallar dem samman. Såsom Jesus stilla lagt dem till ro, var och en i sin tysta gravplats för att vila som barnet i sin moders armar, lika tyst och milt skall Han, då stunden är inne, väcka dem. De skola höra de livgivande orden: "Vaknen upp och jublen. I som liggen i graven." Jes 26: 19. Och in i deras gravar tränger härlighetens första ljusstråle. De få då hälsa den tidiga morgonglöden, medan österns skyar ännu helt matt bebåda gryningen av en ny dag. Morgonens milda vällukt, rogivande stillhet, välgörande friskhet och ljuva renhet — allt på samma gång så högtidligt och fullt av förhoppning hör dem till.

O. vilken skillnad mellan allt detta och den mörka natt, ur vilken de kommit! Vilken sklllnad mellan denna härlighet och graven de lämnat bakom sig! Och medan de skaka ifrån sig jordens tyngande stoft och kasta dödlighetens skrud åt sidan för att iklädda förhärligade kroppar gå Herren till mötes i luften, föras de uppåt längs den nya väg, vilken är upplyst av morgonstjärnan och som leder fram till Konungen — alldeles såsom vägen för de vise männen var upplyst av stjärnan från Betlehem.

"Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel."
— Horatius Bonar

När den ljusa evigheten bräcker,
evighet på en förnyad jord —
o, hur gå de uti skön fullbordan
alla Herrens underbara ord!

Ingen synd skall våra hjärtan såra,
den är utestängd till evig tid;
och igenom själens djup skall strömma
Jesu egen underbara frid.

Inga gravar där de trötte sova,
ingen dödens vila tyst och lång.
Ingen gråt, när hjärta slits från hjärta,
ingen natt och ingen solnedgång.

Ingen höst, som dödens kyla andas,
intet vissnat löv, som stormen tar.
Inga knoppar, som ej nå fullkomning,
intet halvgjort verk, som lämnas kvar.

Inga trötta tankar, ingen längtan,
intet brustet hopp, som ängslan ger.
När det stora, ljusa målet hunnits,
då kan hjärtat icke längta mer. — — —
Anna Ölander