"Därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark!" 2 Kor 12: 10.

DEN ordagranna översättningen av denna vers framhäver dess innebörd på ett häpnadsväckande sätt och kommer den att tala sitt eget språk med en styrka, som vi förr måhända ej anat. Den lyder sålunda: "Därför finner jag behag i att vara utan kraft, i att bliva skymfad, i att vara i trångmål, förföljd, trängd i ett hörn för Kristi skull, ty då jag är utan kraft, då är jag dynamit."

Häri ligger hemligheten till den gudomliga alltillräckligheten. Den består i, att vi kommit till slutpunkten med oss själva och våra förhållanden. Den som nått denna ställning har upphört att begära andras sympati, då situationen är svår eller då han blir illa behandlad. I allt, som möter honom, ser han själva villkoret för välsignelsen. Svårigheterna driva honom, till Gud och lära honom att räkna med Honom allena. — A. B. Simpson.

Jag påminner mig några ord av George Matheson, den kände blinde skotske predikanten, som nyligen gått för att vara hos sin Herre. Han sade: "Min Gud, jag har ännu aldrig tackat Dig för törnet: Tusen gånger har jag bringat Dig mitt tack för rosorna på min väg, men icke en enda gång har jag tackat Dig för törnet. Jag har skådat framåt mot den värld, som skall skänka mig gottgörelse för mitt kors. Men aldrig har den tanken kommit till mig, att korset självt just nu är min ära."

"Lär mig att fatta korsets härlighet, lär mig att se törnets värde. Visa mig, att jag på smärtans väg nått fram till Dig. Visa mig, att mina tårar ha för mig förvandlats till regnbågen i skyn."

"En gång för alla här utgjutna tårar,
min Frälsare, jag där Dig tacka får!
Ja, tacka för vart slag, som här mig sårar,
och för vart törne på min väg Du sår.

Ty, Herre, en av Dina brudgumsskänker
är smärtekalken, iskänkt åt Din brud;
och tårars krans, som över doket blänker,
är ofta pärlesmycket på dess skrud."