"Deras styrka består i att sitta stilla." Jes 30: 7. eng, övers.

FÖR att lära känna Gud är inre stillhet absolut av nöden. Jag kommer ihåg, huru jag först blev undervisad häri. Jag befann mig i ett ytterst kritiskt läge. Det var som om varje nerv varit spänd, under det att den förhandenvarande situationen tycktes kräva rask handling från min sida. Men förhållandena voro sådana, att jag ej var i stånd att göra någonting, och den person, som faktiskt hade kunnat göra något, rörde icke ett finger.

Det föreföll mig, som skulle jag slitas i stycken genom denna inre nöd och oro, då plötsligt en sakta röst viskade i mitt inre: "Bliv stilla och besinna, att jag är Gud." Orden ljödo med kraft, och jag lyssnade. Jag bemannade mig till det yttre och lugnade min oroliga själ. Sedan blickade jag under stilla förbidan uppåt. Jag förstod, att det var med Gud jag hade att göra i min svårighet och absoluta oförmåga att lösa densamma. Nu vilade jag i Honom. Jag lärde mig en läxa, som jag ej velat gå miste om för tusen världar. Jag vill också tillägga, att utur denna stillhet utvecklade sig en kraft, som snarligen bragte svårigheten till en lycklig lösning. Jag lärde mig innebörden av orden: "Genom stillhet varden I starka." — Hannah Whitall Smith

Det gives en fullkomlig overksamhet, som alls icke är slöhet eller lättja. Tvärtom, den är en levande stillhet, som fötts ur förtröstan till Gud. Overksam anspänning är främmande för förtröstan. Den är helt enkelt oro i sammanträngd form.

Jag beder Dig icke om döden, fast mörkret är tungt omkring mig, jag ber Dig om kraft till att leva och vandra på prövningens stig. Jag ber Dig om nåd att mig böja för visheten uti Ditt råd, om nåd och att lära mig tacka — ty allt vad Du gör mig är nåd.