"Gå så in och stäng igen dörren om dig och dina söner." 2 Kon 4: 4.

DE måste bliva ensamma med Gud. De underlydde icke naturlagarn, icke mänskliga förordningar, församling eller prästadöme, icke ens Guds store profet. De måste avstängas från all beröring med människor, från alla förnuftsenliga yttre stöd och så att säga kastas ut i den stjärnbeströdda rymden, beroende allena av Gud och öppna för undrens källa.

Sådant är Guds handlingssätt. Var och en som bär mycken frukt, måste inträda i den undangömda kammaren, för att där dröja kvar i förtröstansfull bön till Gud. Det gives tider, då Gud omgärdar oss med en hemlighetsfull mur. Han fråntar oss alla våra stöd och sätter liksom en gräns för all tidigare verksamhet. Vi föras in i något gudomligt nytt och för oss okänt, något, som är helt olikt alla våra tidigare upplevelser. De gamla förhållandena lampa sig ej mer. Det är som skulle Gud skära till en ny klädnad åt oss efter ett nytt mönster och vi måste se upp till Honom allena.

Det finns religiösa människor, som leva i ett slags trampkvarn, där de på förhand nästankunna räkna ut, vad som skall hända härnäst. Men de själar som Gud för ut och betror med särskilda uppdrag, dem stänger Han först in så att det enda de veta är, att Gud har greppet om dem, och att Han vårdar sig om dem. De få lära sig att allenast förbida Herren.

Likt änkan måste vi bli frigjorda från alla yttre ting och på ett inre sätt bundna endast vid Gud för att skåda Hans under. I den djupaste nöd vill Herren ofta på ett ljuvligt sätt uppenbara sin härlighet.

"Gud lär mig Dina vägar känna
och villigt gå dem, dag för dag!
Låt Du min tröst i allt bli denna,
att vad mig sker är Ditt behag.

Om blott Din starka hand mig leder,
jag aldrig fel om målet far,
och sviker jordiskt hopp, jag beder:
låt himmelskt hopp för mig stå kvar."