"De vände sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn" 2 Mos 16: 10.

SÖK alltid upptäcka silverranden på molnet, och när du funnit den, håll då blicken stadigt fäst därpå i stället för på det blygrå molnet. Försjunk icke i modlöshet, huru svårt prövad och ansatt du än må vara. En modlös själ är vanmäktig. Hon kan icke motstå fiendens anslag, ej heller kan hon vinna seger i bönen för andra. Fly undan varje verk av denne dödsfiende, såsom flydde du för huggormen. Var icke sen i att vända honom ryggen, såframt du icke vill våga en het dust med honom, vilken ändas i bittert nederlag för dig. Forska efter Guds löften i skriften, och för varje löfte du funnit, säg med hög röst: "Detta hör mig till" Skulle du alltjämt erfara en känsla av tvivel eller missmod, utgjut då ditt hjärta i bön inför Gud och bed Honom näpsa motståndaren, som så obarmhärtigt ansätter dig. I samma ögonblick du med hela din håg vänt dig bort från allt, vad misströstan och modlöshet heter, skall den helige Ande styrka dig och ingjuta i din själ gudomlig kraft.

Du kommer först icke att medvetet erfara detta, men medan du beslutsamt och utan att inlåta dig i något slags kompromiss avvisar varje minsta tecken till tvivel eller nedslagenhet, som vill ansätta dig, skall du snart bli varse, hurusom mörkrets makter giva vika.

Ack, att våra ögon alltid såge det oändliga mått av styrka och kraft, som finns till vårt förfogande var gång vi vända oss bort från mörkrets härsmakt hän mot Gud, huru föga skulle fienden då förmå oroa oss i sina listiga försök att plåga, nedtrycka och göra oss modlösa.

Alla gudomens egenskaper äro till för det svagaste Guds barn, som i Kristi namn och i en enkel, barnslig förtröstan överlåter sig åt Gud för att av Honom erhålla hjälp och ledning.

En höstdag såg jag en örn, som var dödligt sårad av ett gevärsskott. Hans ögon glänste som ljusklot. Långsamt vände han sitt huvud och betraktade himlen med en forskande blick full av längtan. Ofta hade han korsat stjärnrymden på sina starka vingar. Den vackra skyn hade varit hans hjärtas hemvist, hans kungarike. Tusentals gånger hade han där fått visa prov på sin utomordentliga styrka. Däruppe i den vida rymden hade han vågat giva sig ut i lek med blixten och ilat i kapp med vindarna. Nu låg han där dödligt sårad, fjärran från sitt hem, emedan han för en enda gång, glömsk av faran, hade flugit för lågt. Själen liknar en sådan örn. Jorden är icke vårt hem: Vi få icke förlora himlen ur sikte. Vi måste bevara vår tro, vårt hopp, vår frimodighet. Vi måste hålla oss stadigt till Kristus. Det är oss bättre, att vi med detsamma lämna slagfältet, om vi icke modigt kämpa.

Se uppåt min själ, se uppåt mot himlen.

Se uppåt, se uppåt, du människobarn,
se uppåt från mörkret och bruset på färden,
se uppåt, så undgår du frestarens garn,
se uppåt, så vandrar du trygg genom världen.
Hur höga än vågorna över dig slå,
se uppåt, se uppåt till Jesus ändå!
L. S.