1 Kapitlet

Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,

och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.

Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.

Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.

En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --

en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.

Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.

Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.

Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.

Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.

Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.

Faren icke vilse, mina älskade bröder.

Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.

Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.

Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.

Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.

Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.

Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:

när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.

Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.

Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.