23 Kapitlet

Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.

Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»

Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.»

Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»

När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen.

Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dagar också var i Jerusalem.

När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.

Men fastän han ställde ganska många frågor till Jesus, svarade denne honom intet.

Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt.

Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och hånade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.

Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket

och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för.

Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden.

Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.

Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.»

(Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)

Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös.

Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»

Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.»

Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.

Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.

Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.

När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.

Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom.

Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.

Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.'

Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.'

Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»

Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom.

Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.

Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. --

Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»

Också krigsmännen gingo fram och hånade honom och räckte honom ättikvin

och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»

Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»

Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»

Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?

Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.»

Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»

Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen,

i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu.

Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan.

Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»

Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.

Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man,

som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.

Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.

Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd.

Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.

Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.

Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.